Svar till Robin Juslin
Undertecknad får tacka jaktförvaltaren Robin Juslin för insändaren i Nyan den 5 maj för tillfället att än en gång få öppna min näbb och delta i diskussionen om den så kallade ”naturliga balansen”, ett lätt populistiskt begrepp som på senare tid har funnit vägen ända upp i de styrande kretsarna i landskapet. Så som Robin Juslin också noterar, är det tveksamt om begreppet överhuvudtaget kan tillämpas någonstans i naturen eftersom ingen tycks kunna definiera vad det innebär. Alla borde ju vid det här laget veta att
växelverkan mellan populationer av växter och djur är dynamisk och ständigt varierande efter de lagbundenheter som reglerar allt liv.
Välkänt borde också vara, att det knappast någonstans på jorden finns en fläck som undgått att påverkas av den allestädes närvarande, girigt expansiva och manipulativa människan. I sant biblisk anda finns det kretsar som är övertygade om att den fria levande naturen oåterkalleligt råkar
i ”obalans” om inte den styrande och vårdande jägarhanden är allestädes närvarande i den paradisiska naturen. Ändå är den naturliga variationen den allmängiltiga regeln.
Redan Darwin visade i mitten av 1800-talet vilken alldeles enastående förmåga evolutionen ger arterna att hitta nya vägar för livets fortbestånd. Arter under stress är utsatta för det naturliga urvalet, som i det långa loppet gynnar dem som som är bäst skickade att hantera situationen. Därmed ska inte människan i alla lägen ta sig rätten att avgöra vilka vackra, sköna, snälla och nyttiga arter som ska ges utrymme till förkovran i motsats till de rovgiriga, ”stygga” och hänsynslösa arter som lever av att äta upp dem. I den självgående naturen har alla arter rätten att förverkliga och försvara sina liv i konkurrens med andra efter de förutsättningar som deras genetiska arv genom evolutionen gett dem.
Däremot är det människans entydiga skyldighet så som tänkande naturvårdare, att stödja och hjälpa de arter som har råkat illa ut på grund av människans egna naturförstörande verksamheter så som ansvarslös kemikalieanvändning eller överkonsumtion av naturresurser. Likaså är vi skyldiga att efter vår förmåga bekämpa de så kallade invasiva djur-,och växtarter som vi genom oförstånd och slentrian släppt fria utanför deras normala utbredningsområden. Detta gäller också de ”goa och söta” tamkatterna som plundrar närmiljön på fågelungar, ekorrar, harpaltar med mera.
Robin Juslin beskriver det kollapsade ejderbeståndet i ytterskärgården som en exponent för obalansen i fågellivet och framställer det livskraftiga havsörnsbeståndet som huvudorsaken. De talrika unga havsörnarna är förvisso en betydande orsak till ådornas och ejderungarnas exceptionellt höga dödlighet, åtminstone lokalt, men man kan heller inte utesluta bakomliggande orsaker som nedsatt allmänkondition till exempel av B-vitaminbrist både hos vuxna fåglar och ungar, med försämrad livsduglighet och ökad utsatthet för predation som följd. Det är ju heller inte första gången under det senaste århundradet som ejderstammarna i Skärgårdshavet har varit praktiskt taget utraderade, trots att havsörnen samtidigt också varit mycket fåtalig, båda som en konsekvens av mänsklig misshushållning och ofördragsamhet mot rovfåglar.
Robin Juslin vill se ejdern som en ikonisk karaktärsart i skärgårdsnaturen utifrån
artens historiska betydelse som jaktobjekt fram till nutid. En upprepning av den makalösa uppgång som ejderstammen visade fram till senaste sekelskifte, är ändå knappast möjlig även om havsörnsstammen skulle halveras. Ejderns uppgång och kollaps är belysande exempel på hur svängningarna i populationer accentueras när de naturliga kontrollmekanismerna försvagas. Därtill är hoppet om Östersjöns snara tillfrisknande alldeles för ovisst. Samtidigt bör den hitintill rådande falska traditions-
exploateringen kring vårfågeljakten, som i verkligheten mest utvecklats till ett hänsynslöst, naturfientligt sportskytte på levande måltavlor, definitivt förpassas till historiens soptunna. För en sann naturvän är det en hederssak att ställa upp med insatser för vildnaden utan att kräva betalt för det.
JOHAN FRANZÉN
FÖGLÖ
