Jag valde att ha mina barn hemma när de var små. Tanken på att lämna en 14 månaders bebis på dagis medan jag var hemma med nyfödd kändes helt fel. Jag ville att vi skulle få vara tillsammans, forma dagarna efter vårt behov och inte efter hämt- och lämningstider. Att vi skulle kunna åka på en spontan utflykt eller bara vara hemma utan att passa klockan. Så blev det också. Båda barnen började tillsammans i familjedagvård när de var 1 och 2 år och på dagis vid 4 och 5 års ålder.
Den yngsta sov nästan inte alls under sitt första år. Till slut var grannarna så oroliga över våra sömnlösa nätter som även påverkade dem att de gjorde en orosanmälan. Vi utreddes och det konstaterades att det inte fanns bristande omsorg och inga behov för barnskyddsklientskap. Vi tog hand om våra barn och de hade det bra. Men med den erfarenheten i bagaget kan jag också konstatera att familjer kan vara väldigt sårbara.
Idag är det äldsta barnet tolv år. I flera år har hen kämpat med det sociala samspelet. Blyghet som begränsar livet, svårigheter att ta plats, vågar inte prata inför andra. Ångest. Kontakter med skolkurator, skolpsykolog och BUP. Nu väntar vi på en utredning och försöker samtidigt hantera en situation där skolan blivit så jobbig att vi överväger skolbyte innan vi har en hemmasittare. Det här kostar nog samhället mer än vad en dagisplats hade gjort. Eller så hade situationen sett precis likadan ut ändå.
Jag kan inte låta bli att fundera. Om mitt barn hade varit på dagis några timmar i veckan när syskonet föddes hade något blivit annorlunda? Eller hade det inte gjort någon skillnad alls? Det kommer jag aldrig att få veta. Här är största orsaken till att jag är orolig när den subjektiva rätten till barnomsorg diskuteras som om det vore en enkel fråga om ekonomi och personalens resurser. Hur mycket av överbelastningen beror ens på den subjektiva rätten till barnomsorg och inte på den nya föräldraledigheten?
OROLIG FLERBARNSMAMMA
