I debatten hördes återigen samma gamla invändning. Att havsbaserad vindkraft skulle vara något man inte bör satsa på. Jag delar inte den slutsatsen. I ett läge där Åland behöver stärka sin ekonomi, bredda sin näringsstruktur och samtidigt ta ansvar för den gröna omställningen, är det raka motsatsen som gäller, vi måste våga pröva marknaden. Att stänga dörren innan vi ens har undersökt möjligheterna vore inte försiktighet, utan kortsiktighet.
EU:s linje är dessutom tydlig. Unionen har slagit fast att andelen förnybar energi i energimixen ska upp till minst 42,5 procent till 2030, med ambitionen att nå 45 procent. EU driver också på för mer havsbaserad energi, och har samtidigt flera stora finansieringsinstrument som ska göra omställningen möjlig. Genom faciliteten för återhämtning och resiliens, RRF, kanaliseras EU-medel in i REPowerEU-arbetet, Innovationsfonden är ett av världens största program för lågkoldioxidlösningar med en beräknad ram på omkring 40 miljarder euro 2020–2030, och EU har också särskilda möjligheter för finansiering av offshore-förnybart. Det här visar att EU inte bara ställer krav på omställning, utan också är berett att bära en del av kostnaden för att den ska bli verklighet.
Det handlar också om energisäkerhet. EU säger själv att den långsiktiga energisäkerheten ska byggas genom att importerat fossilt bränsle ersätts med inhemskt producerad förnybar energi och energieffektivisering. REPowerEU har dessutom just syftat till att minska beroendet av rysk fossil energi och att diversifiera försörjningen. I en värld präglad av krig, geopolitisk oro och osäkra leveranskedjor är det därför klokare att bygga en energimix än att låsa sig vid ett enda sätt att producera energi.
Och låt oss vara ärliga också i stöddiskussionen. Det är inte bara vindkraft som bärs upp av samhälleliga stöd eller statligt risktagande. IMF uppskattar att de explicita fossila subventionerna globalt uppgick till 0,73 biljoner dollar 2024 och de implicita till 6,7 biljoner dollar, medan OECD beskriver det offentliga stödet till fossila bränslen som betydande. Samtidigt visar IEA att kärnkraftsprojekt i huvudsak finansieras genom staten eller statligt ägda bolag, och att även privata projekt kräver starka offentliga ramar och stödstrukturer. Det finns alltså inget unikt i att energislag behöver hjälp för att bli verklighet. Frågan är vilket stöd som bygger framtidens ekonomi och vilket som låser fast oss i gårdagens beroenden.
Jag säger inte att Åland måste bygga havsbaserad vindkraft till varje pris. Men i det ekonomiska läge vi befinner oss i är det direkt oansvarigt att inte ens undersöka möjligheterna. Om marknaden finns, eller kan skapas med rätt villkor, då ska Åland vara med och ta chansen. För vår ekonomi, för vår försörjningstrygghet och för den gröna omställningen måste vi våga pröva.
HENRIK LÖTHMAN (S)
