Det politiska landskapet i Helsingfors har förändrats.
I takt med nationalismens frammarsch försvagas Ålands ställning systematiskt. Det största hotet i dag är en utbredd kunskapslucka och en växande byråkratisk ovilja inom rikets ministerier, där man allt oftare tenderar att behandla Åland som vilken finländsk kommun som helst.
När Ålandsfrågan avgjordes i Nationernas Förbund 1921 var det en kompromiss byggd på internationell rätt. Under decennier fanns en bred samstämmighet i riket om att vårda detta unika arrangemang. Den krackelerar nu under trycket av en förvaltningskultur som vill strömlinjeforma landet och radera regionala särlösningar.
Skillnaden mot resten av Norden är slående. Runt om i vår region moderniseras synen på självstyre. Färöarna och Grönland har ökat sitt självbestämmande med stöttning från Köpenhamn. Men medan Danmark visar lyhördhet, präglas Helsingfors politik i dag av misstro, stagnation och ren historielöshet.
Både politiker och tjänstemän i Helsingfors är konstitutionellt skyldiga att förstå Ålands särställning. Trots detta möts Åland ofta av en kompakt ovilja inom rikets ministerier. Vid lagberedning ”glöms” Åland regelmässigt bort, svenskspråkig dokumentation fördröjs och tjänstemän visar motsträvighet mot att anpassa lagar efter självstyrelsens realiteter.
Att pressa in landskapet i samma byråkratiska mallar som välfärdsområdena visar på en monumental brist på insikt. Åland är inte en kommun i mängden, Åland är ett självstyrt fredsprojekt med folkrättsliga garantier.
Finland riskerar att bli det nordiska undantaget, det land som i stället för att utveckla sitt självstyre bidrar till att bromsa dess utveckling genom administrativa hinder och bristande respekt för dess särart. Men självstyrelsen kan inte administreras bort.
Rikets ministerier måste göra sin läxa. De måste återgå till en förvaltningskultur som bygger på respekt, internationella avtal och insikten om att ett starkt självstyre är en tillgång för hela landet. Åland har både den juridiska rätten och verktygen att blockera beslut som hotar vår självstyrelse, och vi är redo att använda dem.
CONNY EKLUND (C)
