1 av 10 kvinnor lider av endometrios. Sjukdomen är kronisk och innebär att vävnad som liknar livmoderslemhinnan växer utanför livmodern, vilket orsakar svåra inflammationer, ärrvävnad och ibland organpåverkan. Det är en folksjukdom som påverkar de drabbade under en enormt stor del av livet, ofta från den allra första menstruationen i tonåren, genom förklimakteriet och klimakteriet, och ibland ännu längre.
Eftersom endometrios är precis lika vanligt som diabetes görs jämförelsen i denna insändare. Personer med diabetes får en strukturerad, professionell och livsnödvändig hjälp. Skillnaderna i vårdens resurser är oändliga. I genomsnitt tar det mellan 7 och 9 år från de första symtomen innan en kvinna får sin diagnos fastställd på orter med högre kompetens.
Personer med endometrios lämnas däremot ofta helt utan stöd, eller möts av förlegade fördomar om att smärtan skulle vara ”psykisk” eller något man bara ska lära sig att ”tänka bort”. Många blir till och med anklagade för att vara pillermissbrukare.
Detta bottnar i en utbredd och allvarlig brist på kunskap och kompetens kring kvinnohälsa i stort inom vården. Det handlar inte bara om endometrios, utan även om hur dåligt insatt vården är i de hormonella förändringarna under förklimakteriet och klimakteriet, samt hur dessa hänger ihop med fertilitet och reproduktiv hälsa. Sviterna av denna okunskap påverkar hela livssituationen. Endometriosen infiltrerar varje del av vardagen och skapar en funktionsnedsättande, ofta daglig smärta som gör det svårt att klara av vanliga sysslor, studier eller arbete.
Under skoltiden leder den återkommande smärtan till hög frånvaro, vilket kan förstöra studieresultat, försvåra högre utbildning och begränsa framtida karriärmöjligheter. Ändå får unga tjejer ofta höra den gamla myten att ”det ska göra lite ont att ha mens”.
Den konstanta fysiska och psykiska belastningen leder till utmattning, långvariga sjukskrivningar och ett enormt inkomstbortfall. Det blir extra kännbart eftersom kvinnor ofta arbetar i tunga, lågavlönade branscher inom vård, omsorg och service, där det är helt omöjligt att utföra sina arbetsuppgifter när kroppen strejkar av smärta. Resultatet blir allvarliga ekonomiska problem för den enskilda individen, samtidigt som samhället förlorar viktig arbetskraft.
Dessutom raserar sjukdomen ofta det sociala livet och familjelivet; oförutsägbara smärtchocker tvingar de drabbade till isolering då de inte orkar umgås med vänner eller finnas till för sina nära på det sätt de önskar. Utöver den akuta smärtan medför åren av utebliven eller fördröjd specialistvård också kroniska smärtsyndrom och i många fall en djup sorg över fertilitetsproblem och ofrivillig barnlöshet.
Det är ett allvarligt systemfel att sjukvården på Åland fortfarande saknar en sammanhållen endometriosvård och en enhet för kvinnohälsa med fasta vårdstigar till specialister. Att drabbade ålänningar överhuvudtaget ska behöva bekosta privata läkarbesök för att bli tagna på allvar, eller fastna i långvariga byråkratiska processer för att få remisser och betalningsförbindelser till universitetssjukhusen i riket godkända, är oacceptabelt.
Det är dags att vården tar endometrios och kvinnohälsa på allvar, höjer kompetensen kring allt från fertilitet till klimakteriefrågor inom primärvården, och ser till att samarbetet med expertsjukvården utanför ön fungerar smidigt och utan komplikationer.
Att avfärda svårt lidande patienter med okunskap eller fördomar är ett hån. Vi efterlyser en helhet där man prioriterar kvinnohälsa, för hela samhällets skull. Den kvinnliga befolkningen ska inte längre berövas den vård och det liv de har rätt till.
Kvinnorelaterade hälsoproblem måste tas på mycket större allvar, då de utgör en betydande del av Ålands totala sjukfrånvarostatistik. Arbetsplatsernas kunskap måste också höjas rejält inom detta område, och rätt stöd och anpassningar måste få större fokus.
Här finns mycket att göra inom framtidens sjukvård på Åland.
TRE DRABBADE ÅLÄNDSKA KVINNOR
