Liberalernas lagtingsledamot och Lemlands kommunstyrelseordförande Tony Asumaa beskriver Lemland som en kriskommun på papperet men en framtidskommun i verkligheten. Hans invändningar mot att historiska bokslut inte alltid visar kommunens aktuella ekonomiska läge är värda att diskutera.
Men Asumaa understödde själv kriskommunlagen i lagtinget. I debatten framhöll han att det var bra med en lag som bedömer alla kommuner enligt samma grunder. När lagen nu får konsekvenser för hans egen kommun uppstår därför en berättigad fråga: Vilket ansvar har lagtinget för den situation som lagen skapar?
Den ännu större frågan är vem som ska betala när en kommuns skatteinkomster inte räcker till den lagstadgade servicen. Kommunerna har naturligtvis ansvar för sin ekonomi. Men en stor del av deras uppgifter och kostnader följer av beslut som lagtinget och landskapsregeringen fattat. KST och andra reformer har inte varit kostnadsfria för de små kommunerna.
Asumaa konstaterade själv i lagtingsdebatten att om kommunerna inte ekonomiskt klarar den service som lagtinget bestämt att de ska utföra, måste lagstiftningen och servicenivån ses över. Det är en viktig utgångspunkt. Man kan inte först besluta om kommunernas skyldigheter, därefter ge dem otillräcklig finansiering och slutligen beskriva följden som enbart ett kommunalt misslyckande.
Nu upphandlar landskapsregeringen dessutom konsulttjänster för omkring 80 000 euro när kriskommunlagen ska tillämpas i skarpt läge. Det sker efter åratal av kommunutredningar. Redan 2019 uppskattades konsultkostnaderna för kommunreformen till omkring 450 000 euro, en nivå som dåvarande minister Nina Fellman ansåg mycket väl kunde stämma.
En oberoende sakkunnig kan behövas i det förfarande som lagen föreskriver. Men landskapsregeringen bör före ett nytt kostsamt uppdrag redovisa vad som faktiskt är nytt, vilka tidigare utredningar som används och vad dessa hittills har kostat och åstadkommit. Hur många liknande konsultuppdrag följer om flera kommuner omfattas av lagen?
Det blir en märklig ordning om små kommuner ska granskas för hur de använder varje euro, medan landskapet kan beställa utredning efter utredning utan en samlad redovisning av kostnader och resultat.
En sammanslagning får inte heller ekonomiska problem att försvinna. Underskott, lagstadgad service och framtida investeringar flyttas bara till en annan kommun och dess skattebetalare. Före diskussioner om sammanslagningar behövs därför en öppen ansvars- och finansieringsredovisning: Vilka kostnader har kommunen själv orsakat, vilka har följt av landskapets beslut och hur ska servicen långsiktigt finansieras?
Skattepengarna tillhör varken landskapsregeringen eller kommunerna. De har anförtrotts dem av skattebetalarna. Samma krav på kostnadsmedvetenhet, öppenhet och ansvar måste därför gälla den som granskar som den som granskas.
BRAGE EKLUND
ROLF GRANLUND
