I och med fullmäktiges beslut att köpa S:t Mårtensgården kan vi konstatera att strävan till att effektivisera stadens fastighetsinnehav är ett avslutat kapitel. Under min tid som stadsstyrelsens ordförande lyckades vi ta beslut om att avyttra två fastigheter som var överflödiga i stadens ägo, Torgkiosken samt Nyfahlers. Nyfahlers väntar ännu på avgörande i förvaltningsdomstolen på grund av ett olyckligt besvär från obundnas Marcus Måtar som förhalar även detta ärende. Med detta beslut är vi åter tillbaka på ruta ett.
Trots den nästan rörande enigheten i fullmäktige kan vi konstatera att Mariehamn igen står med en gammal byggnad utan någon som helst plan på vad den ska nyttjas till. Oberoende framtida beslut så kommer den kosta i underhåll, renoveringar, ombyggnation eller rivning under tiden. Pengar och resurser som mycket bättre kunde använts för att underhålla våra skolor, daghem och äldreboenden.
Många poängterade att marken är av strategisk betydelse för staden. Det stämmer säkert, men den kommer att vara svår att exploatera med nuvarande byggnation intakt. Det är inte heller brist på mark i stadens ägo som hindrat stadens tillväxt, det finns flera andra faktorer som spelar roll.
Stadsstyrelsen borde sätta igång den revidering av delgeneralplanen för centrum som efterfrågats av fastighetsägarna. Tyvärr satte turbulensen i stadsledningen allt på paus men man har nu ett läge att ta tag i detta efter sommaren. Samtidigt bör staden se till att de privata områden där markägarna vill planera behandlas så snabbt som möjligt. Tyvärr har så inte skett hittills. Fortsättningsvis äger staden redan markområden, till exempel Apalängen, som bra kunde planeras för bostäder. Det finns en stor potential på de områden som staden redan äger samt på de områden som privata aktörer vill utveckla. Börja här.
Alla partier, från vänster till höger, verkar tyvärr vara överens om att det offentliga är bästa ägare till mark och fastigheter. Det är inte så vi utvecklar staden framåt.
MICHELE FERRARI (LIB)
FULLMÄKTIGELEDAMOT
