Jag vill uttrycka mitt fulla stöd för den grupp assistenter som skrev insändaren ”Barn och ungdomar måste få kosta”. Jag håller helt med om det de lyfter fram. Barnens trygghet, utveckling och utbildning är en av samhällets viktigaste investeringar.
Som politiker och ledamot i bildningsnämnden i sju år har jag varit med om otaliga budgetdiskussioner där frågan nästan alltid varit: Hur mycket måste vi spara? Jag tycker att vi oftare borde ställa frågan: Vad behöver vi utveckla och vilka behov behöver vi möta?
Det som alldeles för sällan diskuteras är: Vad händer med våra barn när vi sparar på det stöd de behöver?
Verksamhetskostnaderna för specialbarnomsorgen i Mariehamn har ökat med 27 procent mellan 2020 och 2025. Det borde vara en signal om att behoven förändras – inte ett argument för att bara skära bort resurser. Samtidigt består den största delen av skolans verksamhet och budget av lagstadgade uppgifter. Utrymmet att effektivisera är därför begränsat innan besparingarna märks direkt i klassrummet.
När besparingar ändå ska göras tittar man ofta på det som betraktas som ”icke-lagstadgat”. Där kan assistenter, skolcoacher och andra förebyggande insatser hamna på listan över sådant som går att minska.
Men låt oss fråga oss: Är det verkligen där vi ska spara?
En assistent eller skolcoach är inte bara en kostnad i kommunens budget. De kan vara den vuxna som hjälper ett barn att komma in i klassrummet, hitta lugnet, klara skoldagen och få möjlighet att lära sig. De kan också göra det möjligt för läraren att undervisa resten av klassen samtidigt som ett barn i behov av stöd får den hjälp det behöver.
Det förebyggande arbetet är svårare att mäta. Hur räknar vi värdet av ett barn som tack vare tidigt stöd slipper misslyckas i skolan? Hur sätter vi ett pris på att ett barn får behålla sin självkänsla, trivs i skolan och inte blir hemmasittare?
Jag förstår att kommunen måste ha ordning på ekonomin och att pengar inte är obegränsade. Men ekonomiskt ansvar handlar inte bara om att få nästa års budget att gå ihop. Det handlar också om vilka politiska prioriteringar vi gör och vilka konsekvenser våra beslut får på fem, tio och tjugo års sikt.
När vi minskar antalet vuxna i skolan och drar ner på tidiga stödinsatser riskerar vi att flytta kostnaderna framför oss. Barn som inte får rätt stöd i tid kan senare behöva större insatser från skolan, socialtjänsten eller vården.
Därför har jag svårt att kalla sådana besparingar för verkliga besparingar, eller att beskriva dem som effektiviseringar. Det är ofta en kostnadsförskjutning.
Bakom varje procent i ett sparkrav finns en verklighet. Bakom varje tusenlapp som ska sparas finns människor. Och bakom beslut om färre assistenter eller mindre förebyggande arbete finns barn som kan behöva just den vuxna vi väljer att ta bort.
Vi politiker måste våga se längre än till nästa budgetår.
Barn och ungdomar måste få kosta. För alternativet kan bli betydligt dyrare – både mänskligt och ekonomiskt.
Det är dags att prioritera våra barn på riktigt.
KRISTINE LOGOSS DZENE (S)
LEDAMOT I BILDNINGSNÄMNDEN
