Det är morgon i Amerika igen. Så började inte bara president Ronald Reagans legendariska TV-reklam från 1984, utan det var känslan hos många som vaknade på onsdag morgon efter det amerikanska mellanårsvalet.

I tisdags talade republikens president Alexander Stubb och Norges statsminister Jonas Gahr Støre med Putin.

Hittills har vi oftast kunnat rycka på axlarna, fnysa lite irriterat och skratta bort de taffliga försöken att fuska fram litteratur genom generativ AI. Men vad händer när riktigt bra, prisvinnande litteratur anklagas för att ha promptats fram?

Likt en spelare som spelat bort mycket pengar i ett penningspel, är Putin fast i samma dilemma. Förlusterna har varit enorma, men i stället för att avsluta dubblerar man insatserna i hopp om att kunna vinna tillbaka det man redan förlorat.

”Ja visst gör det ont när knoppar brister.” Karin Boyes ord har följt generationer genom förändring, sorg och hopp. De handlar om det smärtsamma ögonblick när något inom oss vill växa, när det gamla inte längre räcker och vi måste våga lämna det trygga för att bli mer av dem vi är.

I dag tänkte jag berätta lite om m/s Costa Concordia, det jättelika kryssningsfartyget som fredagen den 13 (!) januari 2012 havererade i västra Medelhavet utanför den italienska kusten och krävde 32 människors liv.

Tillbaka till forntiden: jag gissar att ni som lyssnade på Radio Nord i dag bör vara bortåt 75 år eller äldre.

Riksdagsbrevet handlar om Natos senaste toppmöte.

Carl-Gustav Lindéns text är ett försök att förklara varför kritisk journalistik är så viktig för det åländska lokalsamhället och ställer samtidigt frågan varför journalister är så urusla på att förklara värdet av sitt arbete.