DELA
© Nya Åland

Okodugha brinner fortfarande

I juni 2011 knäcktes Ekhiabhi Okodughas ben – och krossade stora delar av hans identitet.
Två år senare håller den evigt positive nigerianen humöret uppe och väljer att se på sitt öde från ett annat perspektiv.
– Jag fick ändå chansen att ta mig till Europa som proffs, miljontals ungar hemma i Lagos fick aldrig den möjligheten.
Jag ser det som att jag haft tur i livet, säger
”Oku” i en Nyan-intervju om hur nära han var
att förlora vänsterbenet, comeback-
drömmen och livet i det nya landet.
Vi möter Ekhiabhi Okodugha på WHA.
Han har nyss avslutat ett gympass på Avancia och cyklat tillbaka till hemmaarenan för att duscha och byta om.
Så här har hans rehabiliteringsprocess sett ut de senaste två åren; med gymträning och spinningpass i ensamhet. Långtifrån fotbollspassen med lagkamraterna i IFK Mariehamn.
Även om skrattet är varmt och leendet som alltid är brett på den 24-årige nigerianen kommer en djup suck när han slår sig ner på en stol på läktaren och blickar ut över vad som en gång var hans hemmaplan.
– Jag mår bra. Men mentalt är jag trött, säger Ekhiabhi ”Oku” Okodugha.
Varför då?
– Det tar bara för lång tid allting. Jag måste hela tiden kolla upp benet hos läkarna. För några veckor sen kändes det bra i benet, jag kunde jogga lätt och göra lite passningsövningar. Men sen gjorde jag en operation för att ta bort ärrvävnad och skapa lite yta för muskeln under huden där benet gick av, så vi får se hur lång tid det tar innan jag får upp en bättre rörlighet. Jag skulle säga att jag är 50-procentig just nu i min fysiska status, men det är okej. Jag mår bra.
Grabben från Lagos är inte den som klagar.
Inte ens när hela hans liv som fotbollsspelare slagits sönder och det som först handlade om en nio till tolv månader lång konvalescensperiod nu blivit en fråga om han någonsin kommer att kunna spela igen.
– Det gör knappast nån skillnad om jag går runt och är deprimerad i stället. Det lär i alla fall inte bli bättre. Jag är positiv som person, det är sån jag är, säger Ekhiabhi Okodugha.
Den 10 juni 2011 bröt du benet i en match mot Jaro. Vad minns du av smällen?
– Inte särskilt mycket. Allt jag kommer ihåg var att jag helt plötsligt såg deras målvakt (Vitali Teleš, reds. anm.) liggandes över mina ben. Jag såg honom inte innan krocken, jag var så fokuserad på att komma in i boxen för ett inlägg.
Hur smärtsamt var det?
– Lustigt nog kände jag ingen smärta, och det tror jag ligger till grund för att det tar sån tid för skadan att läka nu. Hade jag känt smärta direkt vid smällen, som man borde i normala fall, tror jag att läkeprocessen hade börjat direkt. Men när jag fick smällen var det precis som att hjärnan blockerade smärtan, samspelet med nerverna funkade inte och det var som om jag blev paralyserad i stället.
Vad hände efter operationen?
– Jag opererades på lördagen dagen efter matchen. På söndagen svullnade benet upp, eftersom blodcirkulationen inte funkade i benet på grund av dom skadade nerverna. När doktorn fick se benet skickade han in mig på operation direkt och skar upp benet. Hade dom inte opererat mig direkt är jag ganska säker på att jag hade varit tvungen att amputera benet.
– Jag tackar gud för att läkaren kom förbi den dan och upptäckte hur svullet benet var, annars hade jag inte kunnat gå i dag.
Ekhiabhi Okodugha vrider på sig i sin läktarstol. Tanken på hur illa det hade kunnat sluta hjälper till att hålla humöret uppe även när kylan i och regnet över Mariehamn en måndagseftermiddag i juni gör sitt för att addera till tungsinnet.
– Om jag ser tillbaka på hur det var att växa upp i Lagos är det fantastiskt att jag fått chansen att bli proffs i Europa. Det bor 15 miljoner människor i Lagos, säg att en tredjedel spelade fotboll som unga; då förstår man vilken tur jag haft som ens tog mig så här långt, och hur många som blev kvar hemma utan att komma nånstans, säger ”Oku” och minns tillbaka på hur han bytte värmen i Nigeria mot svinkylan i Kuopio när han skrev på för KuPS en januaridag 2007.


Kylslagen Finlandspremiär
– Jag spelade i en akademi i Nigeria innan jag och några andra spelare blev upptäckta av en agent från Europa. Det var jag och bland andra Dominic Chatto som nu spelar i Häcken. Tanken var att jag skulle hamna i Belgien, men av nån anledning blev det Finland i stället. Jag visste ingenting om Finland eller vintern här, så jag hade bara på mig en t-shirt när jag kom till Kuopio. Det var 20 meter från flygplatsutgången till taxin, men jag var tvungen att rusa dit för att inte frysa sönder, säger han och skrattar.
Tiden i Finland har gett honom nya perspektiv och ett nytt liv. I Kuopio träffade han Hanna som i dag är hans fru.
Vad paret ska göra efter att Okodughas nuvarande kontrakt med IFK Mariehamn går ut i höst vet han inte.
– För egen del kan jag bo var som helst så länge jag överlever. Men samtidigt har jag svårt att se att Hanna skulle vilja stanna kvar på Åland med tanke på att hennes vänner och familj finns i Finland. Jag måste lyssna på henne den här gången, Hanna har flyttat hit på grund av mig, säger Ekhiabhi Okodugha.
Vad tror du om dina möjligheter att ta dig tillbaka till fotbollen?
– Jag ska fortsätta kämpa i alla fall, så mycket vet jag. Just nu är jag inte så oroad över mitt kontrakt som min karriär som fotbollsspelare. Jag kan få nya kontrakt i framtiden, kanske inte med IFK, men då måste jag ju bli frisk först. Blir jag det inte går jag mot nästa kapitel i mitt liv. Jag skulle gärna jobba kvar inom fotbollen med att fostra unga spelare.

Läs mer i onsdagens Nya Åland!

Oskar Magnusson

oskar.magnusson@nyan.ax