”Ska knyta näven i fickan, aldrig gråta eller visa sig svag”
FOTBOLL. Han är tänkaren som frontalkrockade med fotbollens machokultur.
Martin Bengtsson drevs till avgrunden och var beredd att avsluta sitt liv på en toalett i Milano.
Han överlevde – och har en viktig historia att berätta.
Martin Bengtsson var supertalangen som gjorde allsvensk debut för Örebro SK som sjuttonåring och dubbades till svensk fotbolls Wayne Rooney i sportpressen.
Redan i åttaårsåldern gjorde han upp träningsscheman på 4-6 timmar per dag och satte en skyhög målbild: han skulle bli proffs i Milan som 16-åring. 17 år fyllda skrev han på för Milanrivalen Inter och blev en central del i ett av Italiens främsta juniorlag. Livet lekte på och utanför planen för Martin Bengtsson, men en knäskada på våren 2004 fick honom att omvärdera sin självbild.
– Jag fick panik i början eftersom jag inte visste vem jag var utan fotbollen. Det blev inledningen till min depression, säger Martin Bengtsson under en pressträff i centrala Mariehamn inför den föreläsning han höll på Ålands lyceum under måndagskvällen.
– Men den sommaren åkte jag också till Hultfredsfestivalen och upptäckte musiken för första gången på allvar. En ny identitet började utkristallisera sig.
Väl tillbaka i Italien blev hans andra Intersäsong tuff.
Efter att tre andra ungdomsspelare ertappats med att röka marijuana under ett försäsongsläger i Österrike blev följden kollektiv bestraffning från Interledningen.
Martin och hans lagkompisar blev tvungna att fråga om lov för att ens få lämna spelarhuset i Milanoförorten Cormano. De fick skjuts in till Interello för att äta lunch, skjuts ut till träningarna på Appiano Gentile och skjuts hem till Cormano igen. Känslan av isolering växte, och flera av spelarna började att må dåligt.
Martin Bengtsson köpte en gitarr för att få utlopp för sin nyfunna kreativitet. Han skrev låttexter och dikter och började att hitta en balans mellan att vara en kulturintresserad tonåring och högpresterande fotbollsspelare.
Men efter att ha lämnat Milano för en juniorlandskamp i Finland i september 2004 blev återkomsten smärtsam för mittfältaren som var yngst i Inters Primaveralag.
– När jag öppnade dörren till mitt rum upptäckte jag att de hade slängt alla mina dikter och låttexter. En fotbollsspelare skulle inte ha papper som låg och skräpade på rummet, hette det. På något sätt gick proppen ur mig då. Jag hade just hittat ett sätt att balansera min tillvaro genom att skriva och lyssna på musik. När jag inte fick göra det gick jag sönder, säger Martin Bengtsson.
– Det tog en dramatisk utgång när jag försökte skära upp min handled inne på en toalett. När jag vaknade var jag på sjukhuset, och några dagar senare flögs jag hem till Sverige.
Martin Bengtsson fortsatte att må dåligt i ett par år efter självmordsförsöket.
2007 kom boken ”I skuggan av San Siro” i vilken örebroaren ger sin bild av proffsfotbollens baksida. Skrivandet blev terapi för Martin Bengtsson som numera studerar på teaterhögskolan i Malmö.
– Skrivandet satte i gång något hos mig. Jag ville sätta ord på en berättelse som inte fanns i Idrottssverige. De böcker som fanns beskrev den ljusa sidan, glossen och framgångarna. I ett större perspektiv kändes det viktigt att försöka ge en inblick i hur man kan känna sig som tonåring i de stora klubbarna.
”Värsta man kunde kallas”
Vad var det då i proffsmiljön som kunde få en 17-åring att vilja avsluta sitt liv?
Martin Bengtsson är noggrann med att inte rikta all kritik mot Inter som klubb, utan snarare de attityder som odlas inom idrotten.
– Min stora kritik gäller de värderingar och den mentalitet som odlas i våra fotbollslag. Man ska knyta näven i fickan, aldrig gråta eller visa sig svag. Det var mycket det som gjorde att jag inte sade något om hur dåligt jag mådde. Jag ville inte betraktas som vek; i den miljö jag fostrats i var det något av det värsta man kunde kallas.
–Jag ville sätta i gång en diskussion med boken. Jag tycker att det diskuteras mer i dag än när jag spelade, och det behövs. En undersökning som gjordes i Australien häromåret visade att omkring 25-30 procent av proffsspelarna är deprimerade. Men det krävs något drastiskt som att Robert Enke (tysk landslagsmålvakt som begick självmord 2009, reds. anm.) kastar sig framför ett tåg för att det ska bli debatt. Mitt primära budskap med boken och mina föreläsningar är att man ska våga prata och öppna upp sig om hur man faktiskt mår.
Efter fotbollskarriären har du skrivit en bok och studerat på konst- och teaterhögskolor. Har den moderna fotbollsvärlden plats för tänkare i dag?
– Jag hoppas det, men ibland är jag rädd för att det inte är så. Jag tror att idrottsvärlden har mycket att vinna på att förhålla sig öppet till spelare som inte agerar på det sätt man förväntar sig, som tänker annorlunda. Ofta besitter de en särskild typ av fantasi.
– Idrottssverige talar ofta i fina ordalag om att den är inkluderande. Men är den verkligen det för alla? För den som är homosexuell i ett omklädningsrum där det dras bögskämt? Jag tror inte det. Det finns en hel del för idrottsrörelsen att reflektera över.
