DELA
© Nya Åland

Trump och de skrämda barnen

I torsdags

, samma dag som Nya Åland skrev om presidentvalet i USA, pratade jag med en pappa som var upprörd över att vi med våra tidningsrubriker skrämt upp skolbarn. Lärarna hade fullt upp med att förklara och lugna eleverna.

Det är förstås inte bara tidningsrubriker och tevenyheter om ”katastrofpresidenten” Donald Trump som påverkar barnen. Föräldrar, syskon, kompisar – allt som sägs om man är arg och besviken kan verka skrämmande om man är liten och inte förstår att det handlar om en företeelse långt ifrån ens egen vardag.

För någon dag sen intervjuade Dagens Nyheter en barnpsykolog under rubriken ”Så pratar du med ditt barn om Trump”. Det låter ungefär som ”så pratar du med ditt barn om tsunamin” eller annan valfri naturkatastrof.

Men nu gäller det Trump, världens mäktigaste man under de kommande fyra åren. Om USA:s nya president måste man prata milt med barnen så de inte blir rädda.

Det låter så vansinnigt att man egentligen borde skratta. Eller ännu hellre gråta.

Barnpsykologen råder föräldrar och andra vuxna att till mindre barn säga till exempel att ”visst vann Trump valet men jag gillar inte honom. Jag tycker inte att han är en bra ledare”.

När det handlar om tonåringar ger psykologen rådet att vuxna ska svara på frågor, diskutera sakligt och vara uppmärksam om en tonåring visar tecken på oro och ångest.

Själv

minns jag en betydligt mer konkret och mycket skrämmande upplevelse, notkrisen 1962 när jag var sju år.

Sovjetunionens utrikesminister Andrej Gromyko sände en not till Finlands regering. Kravet var att Finland skulle fortsätta förhålla sig neutralt i kalla kriget och inte fraternisera med väst, och särskilt inte med USA. Nu befarade Sovjet att Finland skulle välja en mera västinriktad president framom Urho Kekkonen.

När de sovjetiska bombplanen en höstdag kom flygande över min kompis och mig när vi var ute och lekte blev jag vanvettigt rädd. Min kompis, som var ett par år äldre, hade hört av sina föräldrar att något var på gång och ropade ”nu kommer dom”.

Hon cyklade hem och jag sprang in till mamma. Jag hittade henne i köket, likblek och rädd så hon nästan skakade.

Hon dolde inget för mig. Jag var tacksam över att hon inte förringade faran eller sin egen skräck. Det hjälpte mig och jag blev underligt nog lugnare.

Så kan det också vara, all välmenande barnpsykologi till trots.