DELA
© Nya Åland

Gripande när Kai söker sina rötter

”Ingen riktig finne” är namnet till trots en väldigt finsk dokumentär med sitt avväpnande sätt och torra humor.
Filmen visas på Bio Savoy i kväll.


Småbarnspappan och hårdrockaren Kai Latvalehto växte upp i en Göteborgsförort tills den dag hans far valde att lämna Sverige och flytta tillbaka till Finland. Ett beslut som fick Kai att gråta och skrika i två veckors tid. Varför skulle de flytta tillbaka till det Finland som Kai förknippade med mormödrar, skogar och grusvägar? Varför bestämde sig pappan för att rycka upp tonårige Kais svenska rötter?
Sökandet efter svaren har mynnat ut i en roadmoviedokumentär signerad Mika Ronkainen där Kai och pappa Tauno färdas i en Mercedes från Uleåborg i finska Österbotten till västsvenska Göteborg. De många samtalen i bilen är såväl öppenhjärtliga som känslomättade, och får inte sällan tårade ögon som följd.

Musikaliska inslag
Under 60- och 70-talen kom hundratusentals finländare till det Sverige som skulle bli modernt och behövde arbetskraft. Finländarna stod för arbetskraften, men för dem som saknade språket och därmed social status blev tillvaron i det nya landet tuff. För att hävda sig slet många ut sig på arbetsplatserna – och drack.
I dag är omkring 700.000 svenskboende av finskt ursprung. Kai och Tauno träffar både första och andra generationens sverigefinnar på sin bilresa genom de båda länderna. Emigranter som hållit fast vid sitt språk, men som omdefinierat sina rötter. Precis som Kai söker många efter en identitet, och i ”Ingen riktig finne” försöker han ta reda på hur hans förflutna har format honom.
Vemodet förstärks genom filmen av många sorgsna finska emigrantsånger – som behandlar det hårda livet i Sverige, hemlängtan och kärlek – som framförs av sverigefinska musiker såsom Anna Järvinen, Harri Mänty från Kent och Idolvinnaren Markus Fagervall.
”Oerhört gripande”
Svenska Dagbladets Anders Q Björkman ger ”Ingen riktig finne” en 4:a (av 6) i betyg och skriver att den ”är en rörande film om rotlöshet och utanförskap. Kai är ingen riktig finne, men var heller aldrig någon riktig svensk. Resan med pappa Tauno tycks hjälpa honom att försonas med detta öde.”
Mats Kolmisoppi ger filmen en 4:a i betyg (av 5) i Helsingborgs Dagblad. ”I en av filmens starkaste scener står Kai på Hisingen och blickar ut över Göteborg med tårar i ögonen. Den stad som han förlorat har efterlämnat en ömmande saknad i bröstet. Där sammanfaller familjen Latvalehtos personliga historia med hundratusentals andra finländares, oavsett om de valt att stanna kvar eller att återvända till hemlandet. Upplevelsen av splittring. Av att inte riktigt vara det ena eller det andra. Det är oerhört gripande.”

Oskar Magnusson

oskar.magnusson@nyan.ax