DELA
© Nya Åland

Anhörig missnöjd med Trobergshemmet

Trobergshemmets nya lokaler må vara kliniska och fräscha.
Men det räcker inte för en människovärdig tillvaro, anser Lill-Anne Kull, vars make är en av patienterna.
– Man behöver stimulans, även om man inte kan prata. Man behöver beröring och vårdare som är nära, så som en närvårdare ska vara, tycker Lill-Anne Kull.
Hennes make Johan Kull drabbades av alzheimers för cirka fem år sedan. Sedan tre år tillbaka har han bott på Trobergshemmet, först i de gamla lokalerna och sedan juni i de nya. Lill-Anne Kull besöker honom tre dagar i veckan, och då är det också många andra av de fjorton boende på avdelningen som blir glada.
– De längtar alla efter mänsklig närvaro, någon som rör vid dem, pratar med dem. Det behöver inte vara så mycket, att man får höra på musik, bli masserad. Men alla har inte anhöriga som kan komma hela tiden. Och personalen hinner inte.

Gör sitt bästa
Kull påpekar gång på gång att den befintliga personalen gör sitt bästa med de resurser de har.
– Personalen är fantastisk, men de borde vara fler. Minst fyra personer i jobb hela tiden, så att någon alltid skulle ha tid att sitta ner med de gamla och ge dem mer av sin tid. Nu går en stor del av tiden åt att sköta disken.

Vill prata och lugna
Det här är något som Majvor Gullans, en av vårdarna, varmt håller med om.
– Vi är för få, speciellt nu i förkylningstider när folk är sjuka och lediga, vi är väldigt sårbara. Vi hade uppfattningen att vi skulle vara fler på jobb efter flytten, men inget har hänt. Det är dags att politiker börjar lyssna nu och ta sitt ansvar.
Vad skulle du vilja göra ifall du fick mer tid?
– Jag skulle vilja ha möjlighet att sitta ner med dem mer, ge dem det lilla extra och prata och lugna dem som är oroliga. Som det är nu hinner vi bara med det allra nödvändigaste.
Läs mer i papperstidningen!

Sara Othman