Familjen Korpi-Kastinens lägenhet ligger på gaveln av radhuset i Kumlinge Enklinge. Den är så liten att vi har svårt att hitta den först. Här bor mamma Anne Korpi-Kastinen, som är sjukpensionär, pappa Lauri Kastinen, som arbetar vid fiskodling och så sist men inte minst Daniel Korpi-Kastinen, 17 år.
Det är han som öppnar dörren. Han är artig och snäll och berättar gärna om sin speciella uppväxt.

Det är trivsamt och trångt i hemmet. Två stora datorer – två hemmabyggen – dominerar köket. Den som arbetar vid datorn sitter inklämd mellan spisen och kylskåpet. Utskrivaren och kopiatorn finns under ytterkläderna i den lilla hallen.
I vardagsrummet finns en säng till mor och far, en soffgrupp och så i hörnan Daniels säng. Mamma visar katten som trivs i bastun.
Alla verkar tycka det är okej. Det går bra.
Men ja, familjen är på väg att flytta till något större. Småningom.
– Ja ja, vi har tänkt många gånger att vi behöver större utrymmen, säger Daniel, men någon flyttning har liksom inte blivit av bara.

Livsstilen vittnar om att familjen minst av allt är prylgalen. Materiella ting betyder föga. Däremot har speciellt mamma Anne en stark Gudstro.
– Jag är troende på mitt eget sätt, säger Daniel, som många andra.

Daniel har bott på Föglö, i Mariehamn och i Saltvik under sin uppväxt och har alltså haft tillgång till vanlig skola inom rimliga avstånd. Men i stället var det så att familjen valde hemundervisning.
– Jag har varit svårt sjuk i anorexi, berättar mamman Anne. Jag har många gånger blivit ordinerad att vara utåtriktad och skaffa mig hobbyer och träffa folk. Men det hjälpte mig inte. Jag ville vara hemma och ta tillvara på tiden med Daniel. Gud gav mig en andra chans att leva. Att undervisa min pojke gav en mening åt mitt liv.
Och Daniel har varit helt nöjd med arrangemanget.
– Den största fördelen är att man inte behöver sitta och vänta in de andra, säger han.

Från ettan till sexan var Daniels undervisning knuten till Strandnäs skola. Dit for han med mamma en gång i månaden för att skriva prov och få nya böcker.
– Vi fick mycket hjälp från lärarna där. De var mycket hjälpsamma, berättar Anne.
Är du inte orolig över att du har knutit honom för nära dig?
– Jodå, det har vi tänkt på förstås. Vi har tänkt mycket på det. Nu är det nya tider. Nu är han snart vuxen och ska vidare i livet. Men man blir inte 18 år över en dag, när han var liten pojke fungerade det här för oss.
Vid frågan om det känns som han ”räddat” mamma svara Daniel obekymrat:
– Äh, det har ordnat sig.

När Daniel var i 10-årsåldern kom familjen till Enklinge. Då ville läraren ha honom till skolan som fanns på ön då och senare talades om att han skulle börja högstadiet på Kumlinge. Men i stället började han med undervisning från Sofia distans, en skola med säte i Stockholm med grundskoleundervisning på svenska över hela världen.
– Jag har alltså gått högstadiet i Sverige och har svenskt grundskolebetyg.

Nu är det ett år i Vasa som gäller, men Daniel är på väg tillbaka till Stockholm och en systerskola till Sofia distans, Värmdö distans, för att gå klart gymnasiet där.
– Det är en mycket bra skola. Bland annat har samtliga lärare lovat att alltid ge svar inom 24 timmar. De är engagerade och det är roligt att hålla kontakt med klasskamraterna över hela världen.

Det finns ingen lag som säger att alla barn måste gå i skolan, påpekar de båda. Men nog att alla barn ska få undervisning ordnad för sig på något sätt. Frågan är sedan bara vem som ska betala.
– Högstadiets läromedel gick inte landskapsregeringen med på att stå för, berättar Anne. Så skolan betalades med min sjukpension.
Nu hör det till saken att Daniel verkar vara en studiebegåvning. Matte, fysik och engelska är hans favoritämnen.
– Eftersom jag själv själv kan anpassa min skoltid så har jag haft mjöligheten att läsa på mitt eget sätt. Det går bra i skolan, så det fungerar för mig.
– En annan fördel med att få hemundervisning är att man lär sig tänka fritt, säger han. Man formas inte till någon fyrkant. Dessutom tränas man i kritiskt tänkande. Man tror inte okritiskt på allt som folk säger.

Rymden är Daniels stora fritidsintresse. Han sparar som bäst till ett präktigt teleskop, ett med 260 gångers förstoring. Han vill dessutom ha en speciell kamera som man kan ta bilder av rymden med.
– Helst en avancerad kamera, en sådan som når utanför vårt solsystem.
Den åländska skärgården är bra för stjärnskådning, ljusföroreningarna är ringa.

Naturligtvis ska studietalangen Daniel satsa på universitet småningom. Hans planer för framtiden består i att studera till civilingenjör i rymdteknik i Umeå. Till sommaren ska han fara ditt och stifta närmare bekantskap med staden.
– Just nu trivs jag i mina två världar. Jag fiskar och seglar med kompisarna och går med i älgdrevet och sedan kommunicerar jag med kompisen i Kina på datorn.

KIKI ALBERIUS-FORSMAN

kiki@nyan.ax