DELA
© Nya Åland

Utveckling mot miljö en förenklad motsättning

Utter, vikarsäl, berguv, havsörn, skräntärna, hasselsnok, större vattenödla, apollofjäril, mnemosynefjäril, ag, dvärglåsbräken, fågelstarr, flugblomster, grusviva, lundslok, kungsängslilja, lundviol, guckusko.
Vad är det?
Jo, det är en lista på några av de arter av djur och växter som på Åland anses skyddsvärda eller utrotningshotade. Det finns många fler.

Ibland får man känslan när något utvecklingsprojekt, säg Åland ring, diskuteras, att skyddet av sällsynta djur och växter är ett fjanteri, ett byråkratiskt jävelskap som någon hittat på bara för att sätt stopp för driftiga entreprenörer som vill bygga ett bättre Åland.
Just nu står till exempel den fridlysta gotlandsagen i centrum, en rätt anspråkslös sorts vassväxt som bara finns på några få ställen. När den står ensam mot hela trycket av en motorbana och turister och inkomster och asfalt så känns den onekligen lite menlös.
Det blir ju ingen katastrof liksom, om gotlandsagen försvinner. Ingen dör. Ekosystemet kollapsar inte.

Varje gång en skyddsvärd djur- eller växtart ställs mot ett eller annat byggprojekt kallas det utveckling, och det är miljön som står i vägen för sagda utveckling. Utveckling är positivt laddat, modernt och bra, och gotlandsagen bara står där och finns. Den har inte ens vackra blommor.
Problemet med denna uppställning, denna utgångspunkt, är att striden måste vinnas varje gång. Förlorar man den varje gång är det inte bara gotlandsagen vi förlorar, utan också apollofjärilen, kungsängsliljan, lundviolen och alla de andra djur och växter som genom människans påverkan på naturen försvunnit.

Naturen är det vi fått till skänks, det som fanns när människan kravlade ner ur träden och började bruka jorden med pinnar och stenar. Den miljö vi har i dag är den vi skapat, med konstgödsling, med växthusgaser, med gruvdrift, med motorvägar, flygplan och storstäder.
Det är den utveckling människan stått för, många gånger till stort gagn för mänskligheten men alltid till förfång för naturen.
Naturen har fått ge vika och ge plats, hundratusentals arter har försvunnit, hela livsmiljöer är borta.

Det gäller alltså att fråga
1. Har vi ett ansvar för arter, artrikedom och naturen i allmänhet.
2. Är det till skada för oss människor om vi fortsätter prioritera det vi kallar utveckling framom en simpla blommor.
Om svaret på den första frågan är ja är följdfrågan;Ok, men vad får det kosta? Får det kosta att man ibland låter bli att exploatera, eller att man är extra försiktig med vissa miljöer? Får det kosta utebliven ”utveckling”?
På den andra frågan är svaret givet. Självklart skadas människans levnadsförutsättningar av att naturen skadas. Vår enda räddning har hittills varit att naturens livskraft och elasticitet är fenomenal och att det finns/fanns så mycket av den.

För varje art och varje livsmiljö som försvinner får vi det lite sämre. Varje förlorad pusselbit gör bilden otydligare, och detta är inte en metafor eller en religiös reflektion, utan vetenskapligt och mätbart bevisad sanning.

Bästa gotlandsag i Slätmyra i Eckerö. Du borde snabbt som tusan ta på dig superhjälte-kostymen, för vi människor är lite trögfattade. Vi förstår inte att vi faktiskt behöver dig när du inte gör något väsen av dig.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax