DELA
© Nya Åland

Trädens hemliga liv

Vad vet vi om skogen? Att där växer bär och svamp. Att där lever vilda djur – och odjur typ fästingar. Att den ofta kalavverkas och är både ful och otrevlig att röra sig i. Och kalavverkas måste den för att ägaren skall få avkastning.
Det fanns förr ett talesätt, eller kanske mer en allmän uppfattning, att den som måste ”gå till skogen”, dvs avverka, var en dålig bonde. Om det var därför eller berodde på annat, men åländska skogar var förr rätt vildvuxna. Skogen tog man till när det skulle byggas skutor och lagras virke för kistor, men inte till så mycket annat. Resultatet var en skog full av all sorts liv. Möjligen svårforcerad på sina ställen, men levande.

I dag finns väldigt litet av den sortens skog kvar. Skogarna sköts effektivt, de skall ge avkastning, man jobbar med stora maskiner. Stora kalavverkade ytor ger ett i högsta grad trist, för att inte säga direkt fult landskap. Maskinerna lämnar djupa spår, som det tar årtionden för skogen att lappa ihop. Och det tar mer tid än så för skogen att återuppstå. Den blir aldrig som förr, en planterad skog är inte naturlig. Och det är tydligen vad som nu pågår i Jomala, där kommunen fick en gård med stor gammal skog som danaarv.

Carina Aaltonen (S), vice ordförande i kommunstyrelsen i Jomala, beklagade i en insändare för någon dag sen det som håller på att ske. Hon anser att vi har råd att bevara de få gamla skogar som finns kvar. Det var den tidigare styrelsen i Jomala som tog beslut om avverkning, enligt uppgift ”innan det var för sent”. Man kan med fog fråga för sent för vad? Man skulle önska att fler som sysslar med skogsbruk skulle läsa boken Trädens hemliga liv av den tyske skogvaktaren Peter Wohlleben. Som praktiskt lagd vardagsmänniska har man aningen svårt att ta till sig att träden kommunicerar med varann. Men detta är inget flum, det baserar sig på forskning.

Alla har vi sett hur det går när man hugger ner alla barrträd och lämnar lövträden i en skog. De blåser omkull vid första bästa storm. Samma med fröträd, som lämnas i ensamhet på kalhyggena. Tillsammans står träden stadigt, ensamma faller de. Det finns så mycket av värde i en gammal skog. Kullfallna träd som får murkna i långsam takt ger näring åt mängder av småkryp, som alla på sitt sätt är viktiga för naturen. Och som inledningsvis konstaterades, vi människor mår bra av att andas frisk luft när vi plockar bär och svamp.

Så varför har vi det inte så? För att skogen har också ett ekonomiskt värde, något som numera dominerar tänkandet. Och alla skogar behöver inte vara gamla och sparas för vår och småkrypens skull. Det behövs också virke. Men de få skogar som finns kvar, som inte har privata ägare utan ägs gemensamt, som skogen i Jomala, måste de också producera pengar?. Visst hade den kunnat sparas.

Ett julklappstips för alla så kallade skogsvårdare, som måste avverka innan det är ”för sent”. Ge dem boken om trädens hemliga liv. Den väcker tankar.