DELA
© Nya Åland
Foto: Johan Orre

Tidiga insatser är a och o

Handlingsprogram är bra. Men det krävs fler och tidigare insatser för att bekämpa sextrakasserier i skolan.
Kampanjen #metoo har lyft på locket och gjort det osynliga synligt. Plötsligt diskuteras sextrakasserier mer än någonsin förut. Kvinnor delar med sig av sina historier och de vill bli tagna på allvar.

Sextrakasserier kan förekomma överallt och är inte begränsad till någon viss bransch, yrkeskår eller kultur. Givetvis pågår sexuella trakasserier även i skolan. Måhända är det en ren tillfällighet att förekomsten av trakasserier i den åländska skolmiljön just nu tas upp till diskussion i skolorna och inom politiken.

Men både i Övernäs högstadieskola och i Strandnäs högstadieskola har man under de senaste veckorna lyft problemet med sextrakasserier.

På Övernäs högstadieskola beslöts det efter ett stormöte med personal, hem och skola-föreningen, vårdnadshavare och elevrådet att ett handlingsprogram ska tas fram mot trakasserier. Socialdemokraterna föreslår att staden ska anställa en ungdomsarbetare vars uppgift skulle vara att motverka mobbning. Senaste fredag fick eleverna på Strandnäs högstadieskola möta bland annat bildningsdirektör Kjell Nilsson och Ålandsbankens vd Peter Wiklöf i ett samtal om sextrakasserier.

Av Nya Åland fick Nilsson frågan hur stort problemet är varpå han svarade att “99 procent beter sig som folk. Men så finns det en liten grupp som inte förstår hur vårt samhälle funkar”.

I torsdagens Nya Åland intervjuades Simon Påvals i egenskap av representant för fältarna.

– Mobbning, sexuella trakasserier och övrigt destruktivt beteende är ett symptom på djupare social problematik, inte isolerade företeelser. Det är en politisk fråga, sade han.

Fältarna vill se förebyggande insatser istället för panikåtgärder. Detta är klarsynt och något som politikerna borde ta till sig. Sextrakasserier är inget nytt fenomen. Det är inga enskilda händelser som bara drabbar ett fåtal och de som under sitt liv eller skoltid gör sig skyldiga till att ha trakasserat är inte någon enstaka procent.

Det är att förringa problematiken. Sextrakasserier är en del av den maktordning vi lever i, patriarkatet om man så vill, där det manliga könet gynnas ekonomiskt, socialt men också fysiskt. Det är, tyvärr, det samhället vi lever i.

Att Övernäs högstadium och Strandnäs högstadium nu börjar tala klarspråk om sexuella trakasserier är oerhört viktigt. Men för att få till en bestående förändring krävs det att vi ser de bakomliggande strukturerna och bekämpar problemet vid dess rötter, inte bara försöker släcka bränder. Där är tidiga insatser a och o.

Lågstadieskolor, förskolor och daghem måste vara medspelare i processen för att bekämpa de könsnormer och beteenden som är grogrund för sextrakasserier. Ett omfattande jämställdhetsarbete måste påbörjas och konkreta verktyg måste finnas tillgängliga för de som jobbar med barn och ungdomar. “Boys will be boys”-attityden måste utrotas. En kränkning ska aldrig få bortförklaras med ett “hen är kär i dig”. Vi måste sluta med att normalisera trakasserier.

Vi måste lära barnen om kroppslig integritet och hur man behandlar varandra. Redan på daghem måste personalen tydligt markera om ett barn rör eller säger något olämpligt till ett annat barn. Vi måste inse att hur vi uppfostrar våra barn i de privata hemmen och inom det offentliga har betydelse. Sexualförbrytare har alla någon gång varit små.

Fältarna har rätt – vi måste satsa på förebyggande arbete.

<”Byline e-post”>