DELA
© Nya Åland

Stadens verksamheter svårare flytta än lego

Alla nämnder i Mariehamn säger nej till de omflyttningar av verksamheter som stadsdirektören föreslagit. Men hur ska man då spara pengar? Och är flyttrumban de facto en inbesparing?
Attans, attans, vad svårt det är att spara.
Mariehamns stad har ett stort sparpaket att ta ställning till, enligt de direktiv våra politiker har givit; Mariehamn ska spara på kvadratmeter, men inte på personal. Således diskuterar man försäljning av fastigheter, och man diskuterar förtätning av verksamheter. I klartext att flytta runt verksamheter i nya konstellationer, på färre kvadratmeter, och att hyra ut fastigheter.

I det förslag som stadsdirektör Edgar Vickström lade fram i våras fanns en hel rockad av förflyttningar som, om de alla genomfördes, skulle utmynna i kännbara besparingar. Enligt stadsdirektören då. Några slutgiltiga konsekvensanalyser av kostnaderna för flyttar och ombyggnader finns ännu inte, vilket också nämnderna påpekat i sina remissvar.
Ett av förslagen, att flytta Arbetsmarknads- och studieserviceenheten (AMS) till Medis övre våning, förfaller sannolikt. Eftersom Medis även i fortsättningen kommer att sköta utbudet av kurser i svenska för inflyttade, med utökad verksamhet, har man behov av utrymmena och utnyttjar dem mer. Förtätning uppnådd, således, men inget rum för Ams.

Byggnadsinspektionen har sagt nej till en flytt till Tekniska verken, Stadsarkitektkontoret vill inte flytta till Tekniska verken, och delar av Socialförvaltningen vill absolut inte tillbaka till stadshuset.
Det finns helt rimliga motargument, som att socialen för inte alls så många år sedan med stor lättnad lämnade ett trångt och oändamålsenligt stadshus för skräddarsydda utrymmen i Nyfahlers. Som att stadsarkitektkontoret inte bara är en serviceproducent utan en central del av verksamheten och stadens ledning.

Edgar Vickström har en poäng i det budskap han upprepat sedan flyttförslaget lades fram: Den som inte vill spara såhär måste ha något annat att komma med. Å andra sidan har stadskansliet och stadsdirektören nu en rejäl uppförsbacke att baxa besluten mot, där man ska förklara varför det var fel tänkt när Nyfahlers byggdes, fel när stadsarkitektkontoret flyttades till stadshuset, varför byggnadsinspektionen har helt fel som inte vill flytta.
I lyssnandet och lyhördheten som en god ledning ska ha ingår ju potentialen att ändra sig om det visar sig att man tänkt fel.

I andra änden, för dem som inte vill eller inte tror på det förslag som finns, åligger självklart ett annat ansvar.
Hur ska man göra i stället?
Eftersom Mariehamns stad inte är ett dagis och våra politiker och tjänstemän inte är barn, har den som säger nej ett ansvar att komma med motförslag och alternativ.

I våras fördes en diskussion inom staden, där framför allt Socialdemokraterna hävdade att stadens ekonomi såg mycket bättre ut än stadsdirektörens beräkningar. Det stämde inte. Det går sämre, därför att det går sämre för företagen i staden än man trodde.

Så, tre frågor kräver svar:
1. Sparar man verkligen pengar på de rockader som stadsdirektören föreslår?
2. Om man inte sparar som föreslaget, hur ska man då göra det?
3. Är mariehamnarna och stadens politiker beredda på en skattehöjning för att bibehålla servicenivån?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax