DELA
© Nya Åland

Språklig framtid för egen maskin

Det finns inget realistiskt val mellan Finland och Sverige. Inte heller är det önskvärt för Ålands del. Däremot finns det olika val för det svenska språkets framtid.
Chefredaktör Niklas Lampi föreslår i en ledare i lördagens tidningen Åland att ålänningarna bör söka sig till Sverige för hjälp med svenskans överlevnad, och att det är det också finlandssvenskarna nu gör, eller åtminstone borde göra, eftersom finlandssvenskarnas relativa antal i Finland minskar trots ”Sfp, kulturfonden och folktinget”.
Han låter förstå att det är dessa Nya Åland förlitar sig på och att vi dessutom enögt blickar österut för lösningar.
Nåja. Det har nu aldrig hänt under de dryga tio år jag skrivit ledare att någon ledarskribent på tidningen Åland förmått skriva en ledare i debatt med Nya Åland där man underlåtit att göra kopplingen mellan Nyan och finlandssvenskar/finnar/socialister.

Niklas Lampi har naturligtvis rätt, inte i sina reflexmässiga fördomar om Nyan, men väl i att Åland och finlandssvenskarna behöver Sverige. Det är väl ungefär lika revolutionerande som att det kommer vatten ur kranen.
Det handlar (och nu blir det komplicerat, Niklas) om att vi på Åland är beroende av bägge storheter, både Finland och Sverige, men att intresset i Finland är påtagligt större än Moder Sveas för sina barn i förskingringen. Ålands statstillhörighet, självstyrelse och minoritetsskydd existerar inom en konstitutionell ram som svårligen går att ändra, och det är mycket osannolikt att det någonsin blir av.

Om man tror att det är möjligt och önskvärt som lösning för Ålands språkliga framtid att arbeta för en återförening med Sverige eller för ett självständigt Åland, då ska man naturligtvis göra det.
Jag tror att det blir svårt, av två orsaker.
1. Finland har både internationellt och de facto ett mycket bra minoritetsskydd. Det blir svårt att i något forum åberopa förtyck och diskriminering som en orsak till konstitutionell förändring.
2. Åland är en ekonomisk framgångshistoria av sällan skådat slag. Mitt i ett sådant välstånd som vi lever i är det svårt att argumentera för att ålänningarna ska förändra förutsättningarna för sin existens.

Allt är därmed inte frid och fröjd, men jag är övertygad om att det är inom denna ram vi ska söka lösningarna för svenskans framtid på Åland, inte genom att dagdrömma om förändringar som inte är realistiska.
Ser man på den språkliga situationen på Åland i dag kan man urskilja två tydliga trender. För det första är det allt färre åländska ungdomar som läser finska och allt fler som väljer fortsatta studier i Finland, på svenska eller finska. Sverige är studielandet framom andra, och Åland blir således allt mindre tvåspråkigt och allt mindre självförsörjande på viss språklig kompetens.
För det andra sker en gradvis uttunning av svenskans relativa tyngd i Finland. Det är en långsam utveckling, den är inte aktivt understödd från politiskt håll och det finns många motkrafter som komplicerar bilden, varav de förkättrade finlandssvenska fonderna är en.

Man kan förvisso diskutera fonderna som maktfaktor i Svenskfinland och ha alla möjliga synpunkter på konservatism och patriarkaliska strukturer, men fondernas enda viktiga uppdrag är att arbeta för svenskheten i Finland. Är det fult?
Vore det inte rentav dags för det ansenligt välbärgade åländska samhället att inrätta en egen Åländska kulturfonden och dela ut miljontals euro årligen till stöd för den språkliga utvecklingen i landskapet?

Dessa två trender gör att vi på Åland kulturellt och emotionellt rör sig bort från det finska och finlandssvenska, samtidigt som de institutionella, konstitutionella och ekonomiska banden finns kvar. I Sverige finns inget större intresse att engagera sig i Ålands sak annat än med en distanserad välvilja. Den åländska självstyrelsemodellen är de facto ett mycket starkare minoritetsskydd än det den svenska staten bestått sverigefinnarna, samerna eller tornedalsfinnarna.
Så vad göra? Fortsätta ljuga för oss själva om alternativ som inte finns, eller tappert se sanningen i vitögat och jobba på?
Nya Åland väljer den realistiska vägen, för självstyrelsen, för svenskan och för ålänningarna.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax