DELA
© Nya Åland

Välj: ljudliga snarkningar eller högar med mat

Eftersom jag då och då reser till fastlandet där min muminmamma bor tvingas jag då och då dela hytt med främmande kvinnor av alla de slag.
Anledningen är att en damplats på färjan helt enkelt är det billigaste alternativet. Men, till detta billiga pris följer dessvärre vissa obekvämligheter. I julas nådde jag den värsta av dem.

Färjan avgick som vanligt från Helsingfors kl 17. Resan gick mot Åland efter en helg på fastlandet i början på december.
Jag steg som vanligt på och gick som vanligt till min hytt. I all vanlighet önskade jag som vanligt att hytten skulle vara tom. Anledning: Tidigare rumskompisar som antingen stirrat på mig i all oändlighet utan att öppna munnen ens en gång, eller haft en smått olidlig odör omkring sig.
I hytten stod en kvinna i trettiofemårsåldern och sminkade sig. Jag sa hej, fick en blick som sa ”åh nej, inte en person till”, och gick in på toaletten. När jag kommer ut sitter hon i fosterställning på sängen, inträngd i hörnet, med armarna runt benen.
Konstigt, men ingen idé att analysera mera.

Sen är det läggdags. Vi tajmar kudden rätt bra. Det här måste vara för bra för att vara sant, tänker jag. En mikrosekund och snarkandet är igång. Inget sånt där lätt puffande utan ljudligt, extrovert, omåttligt snarkande. Det var som att fröken oskyldig och nätt, nästan räddhågsen (kanske därför?) byttes ut mot en bastant karl som tagit några supar för mycket i sitt liv.
Klockan blev tio, elva, tolv… Vid ettsnåret lyckas jag ändå somna till. Halv två har snarkningen övergått från långa melodier till korta, starka grymtanden. Även en döv skulle vakna.
Det är inte hennes fel. Jag snarkade själv när jag var liten och var nära att få polyperna bortopererade (vilket under tiden var någon form av märklig trend. Alla skulle operera bort polyperna). Orsakerna bakom ett snarkande leverne kan vara många. Kanske sömnapné.
Men oavsett så förvandlas vem som helst till en frivillig psykopat när någon i ens närhet snarkar så högt och ljudligt, utan pauser, att du under inga som helst omständigheter klarar av att sova. Hur trött du än är.
Min reaktion blev smått förfärande. Det var för sent för att byta hytt och sinnet höll inte längre. Flera gånger försökte jag på olika sätt väcka henne för att få ett slut på tortyren. Till slut brast jag ut i ett okontrollerat ”Hello! Pleeease DO something!”.

Svaret blev ett ”ha?”.
På väg till fastlandet igen innan jul möttes vi igen. Ja, vi skulle dela hytt, meddelade kvinnan i incheckningen. Jag reagerade lika räddhågset som den snarkande kvinnan gjorde första gången. Lika självklart bytte jag hytt.
Min nya rumskompis var en rysk, snäll, något korpulent mormor som bad om ursäkt för all mat hon spridit ut runt omkring sig (hon gick även in och hämtade matburkar från toaletten).
Det var okej att hennes enorma kundvagn (!) stod på min sängplats. Det var ju bara att fälla ner övre bädden.
Den natten fick jag sömn. I alla fall.