Tivoli-Totte
Hela livet var ett disco, sjöng den svenske indiepopartisten Markus Krunegård in för några år sedan.
I mitt fall är livet, som min fotografkollega Ida Jansson uttryckt det, som ett tivoli. Vissa gånger undrar jag om jag är dum i huvudet eller om jag bara har en massa oflyt hela tiden.
– Nu får du bete dig professionellt. De ska inte tro att det är Papphammar och Gråben som kommer på besök, sa fotograf Ida till mig innan vi skulle ut och bevaka friidrott i tisdags.
Bakgrunden var att jag minuten tidigare hade hällt upp en stor kopp kaffe för att väcka mig själv till liv igen. All bra journalistik kommer från kaffe och snus, sa en tidigare chef till mig en gång. Och han har helt rätt. Kombinationen nikotin och koffein skapar en trevlig liten fest i hjärnan.
Men nu hade jag bråttom och slängde i mig kaffet, som kom direkt från den varma kaffekokaren, utan att se efter ordenligt. Det brände till. Rejält. Medan jag kände hur tungan, munnen och halsen bultade av det brännheta kaffet stod jag där och funderade på vad jag skulle göra.
Efter uppskattningsvis fem sekunder beslutade jag mig för att spotta ut kaffet på golvet i stället för att svälja det. Jag kunde kosta på mig att ännu en gång framstå som en idiot bara jag räddade min hals från total förstörelse.
Kaffe-fadäsen är ett exempel på dumhet i klass med Janne Långben. Men väl ute på friidrotten blev jag mer ett offer för olyckliga omständigheter. Strax innan jag skulle påbörja en intervju flög ett knott rätt in i vänstra ögat på mig. Jag blinkade febrilt och undrade vad jag skulle ta mig till.
– Det flög in ett knott i mitt öga. Om du undrar varför jag står här och blinkar, ursäktade jag mig, och undrade om jag framstod som mer eller mindre konstig av den förklaringen.
Jag som har ett smeknamn som mitt riktiga namn har alltid känt mig lite avis på alla andra fräna smeknamn. Men nu jäklar tror jag att jag kan ha hittat ett passande: Tivoli-Totte.
Med mina yviga handgester, höga röstläge och bergochdalbane-artade humör passar det som handen i handsken. Och visst, det kan vara utmattande att ha en karusell i skallen. Men jag vill gärna tro att det är bra mycket roligare än att det ska vara tyst och tomt, som ett väntrum på ett sjukhus, innanför pannbenet.
Livet blir vad man gör det till och just nu känner jag att tivolit kan rulla vidare i ytterligare några år. Till mitt eget, och alla andras, stora förtret eller glädje.
