DELA
Foto: Porträtt Mårten Sundberg

Såsom jag minns det

Några fotbollsminnen i VM-tider. Inte garanterat helt sanna, men såsom jag minns dem.

Folkabubblan dammar fram på den slingrande grusvägen, en gammal gumma går på andra sidan. Pappa tutar och ropar, typ: ”Flytta på dig tant, vi vann!”

Det är sommaren 1965 och vi har varit till Markusböle på fotboll. Jag tror aldrig jag har sett så mycket folk på ett och samma ställe förut.

På webben hittar jag att IF Finströmskamraternas publiksnitt den säsongen var enorma 613 åskådare, fjärde bäst i serien. ”Enorma” är ingen ironi, det är väldigt mycket för att vara 1965.

Det lilla landsortslaget har gjort sensation genom att ta klivet upp i Finlandsserien, landets näst högsta serie (med tre zoner) under Mästerskapsserien. Inför säsongen har man värvat snabbe yttern Stig Jakobsson från Sund, annars var det väl bara egenproducerat i truppen.

Det där har jag läst mig till. Vad jag minns från själva fotbollen är följande: Larenz Jansson och Roffe Jansson.

Målvakten Larenz som kastade sig så snyggt och alltid ”klistrade” bollen. Han var så lång att man som 7-åring måste böja huvudet kraftigt bakåt för att se hur han såg ut i ansiktet.

Roffe Jansson järnback. Jag har inget minne av hur han spelade men av en fysionomi som gör att jag vill tro att han var en järnback.

Varför minns jag dessa två och inte den store målgöraren Affe Sarling? Det måste vara för att ”gå på fotboll” den tiden handlade om att vara bakom målet och leka.

Sporten i sig lämnade mig kall. Det skulle ändra sig med tiden.

Hur kan han som är så gammal vara så bra på fotboll? En gubbe, säkert 50 år, med de glesa hårtestarna flygande hit och dit i vinden. Jag fattar omedelbart sympati för Bobby Charlton, för alltid min största fotbollsidol.

Det är final i Europacupen mellan Manchester United och Benfica 1968. Matchen går på tv och pappa berättar om spelarna och lagen som är obekanta för mig.

Spelet minns jag ingenting av, men däremot den till största delen kala Charlton-hjässan som lyser så vit i tv-sändningen och att kvällen slutar i glädje (United vann 4-1).

Min kompis Stefan Jäkälä är rosenrasande: ”Hur kunde de byta ut Charlton?”

– Det var för att spara honom till semifinalen, försöker hans pappa Harry förklara, men det tröstar föga eftersom England tappar ledningen med 2-0 mot Västtyskland och förlorar med 2-3 i VM-kvartsfinalen 1970.

Förbundskaptenen Sir Alf Ramsey vill skydda 32-åringen mot den stekande Mexico-solen, men utan Bobby på planen faller det engelska spelet ihop som ett korthus.

Vi följde matchen på tv hemma hos Jäkäläs och från den här tiden och framåt har jag minnen även av spelet.

Fortsättning följer.