DELA
© Nya Åland

Sand mellan tårna i Barcelonas hjärta

Som det kan bli.
Inga Heller återkommer i tanken allt som oftast till dagen för ett par veckor sedan som började på en hotellbalkong i Sitges strax söder om Barcelona med en stilla kopp te i soluppgången över havet. Det är inte så ofta ändå, man ser solen som en röd boll rulla upp över horisontlinjen, konstaterade hon.
Sedan ville hon ut och cykla.
Hon hade spanat in grannhotellets fina cyklar och skaffat sig en plan. Fiffig som hon är.

Hon packade en plastkass med diverse livsnödvändiga ting; en baddräkt, en handduk, en flaska vatten (för liten), mobilen, lite penningar och så bar det av till grannhotellet för att koppla på värsta charmen i receptionen där:
– ¡No. señora, no¡
– ¿Sólo un día¿
– ¡No señora, no¡
(Alltså, på ren åländska: Det var inte alls möjligt att få hyra en av hotellets cyklar, inte ens för en enda dag.)

Så vad göra? Inga Heller går ner till stranden bakom muren. Hon ser att stigen fortsätter söderut. Hon balanserar på stora stenblock mellan vågorna. Hon tänker att hon nog i alla fall är en äventyrerska. Hon vadar över en å.
Hon befinner sig plötsligt på spanska landsbygden, på en klapperstensstrand med vita snäckor långt bort från strandpromenaden i Turistland.

Hon går uppför en kulle och så uppför en kulle till. Snart ska hon vända. Hon går mellan stupet ner till stranden och en järnväg med livsfarligt snabbgående, tätt återkommande, visslande tåg. Hon trivs. Hon tänker på nytt att hon nog i alla fall är en äventyrerska. Går det tåg därifrån, så går det att åka tåg tillbaka, tänker hon också, fiffig som hon är.
Hon ser en inbjudande strand under sina fötter. Där kan jag simma och vila mig, tror hon. Men ojdå. En skylt berättar att detta är världens äldsta gay-nudist-strand. Hoppsan. Då ser hon också den dekorativa bården runt skylten, bestående av rosa snoppar i rad på rad.

Några väglösa kilometer senare längs med järnvägen strosar hon in i det som på kartan heter Vilanova i la Geltrú. Hon tror det är en liten fiskeby. Det är det inte.
Hon måste ta sig en simtur först, för nu är hon ordentligt dammig och svettig. Drar efter doppet på sig strandklänningen och sandalerna. Letar sig upp mot tågstationen i fiskebyn, som visar sig vara en präktigt stor stad med eget universitet.
Nåja, oklädd, är hon, men ska ju ändå bara åka med tåget en enda station. Köper biljett. Står på perrongen, går på ett tåg, ett tåg som – inte stannar i Sitges, utan dundrar direkt på in i jättemetropolens hjärta.
Så kom det sig att hon 25 minuter senare träder in på den jättelika centralstationen i Barcelona iklädd strandklänning – utan bh – och sandaler med lite knastrande sand mellan tårna.
Som det kan bli.

Kiki Alberius-Forsman