DELA
© Nya Åland

Praktik och åländska matbutiker

Hej, allihopa.
Den här lilla spalten är tänkt som något slags bokslut över de få dagar jag hittills uppehållit mig här på Åland. De är visserligen inte många, de här dagarna. Men sånt kan ändå tänkas vara intressant att blicka tillbaka på när jag är tillbaka hemma i Stockholm igen. Kanske får jag möjlighet att förnöjsamt skrocka över hur mina tankegångar gick den där första skälvande praktikveckan på Nyan.
Under båtresan från Stockholm förra söndagen funderade jag på hur det skulle kännas att bo här i ”seriöst” syfte (om man nu kan kalla en två veckors praktik seriös). Trots allt var jag fram till gymnasieåldern inget annat än en bekymmerslös sommarålänning i Sund Prästö. Och efter det har jag inte satt min fot här förrän nu.
Jag står med andra ord med ena foten i en helt annan typ av relation till ön än en jobbmässig. Hursomhelst. Nu, nu ska jag hit och praktisera och ha mig, flasha framfötterna. Visa mig på styva linan. Låtsas som att jag kan vara ifrån min tjej i mer än två dagar utan pjosk. Sånt där ni vet.

Tja, jag kan så här långt konstatera att det är förenat med helt andra känslor att på brunbrända pojkben cykla till affären i Vårdö och köpa glass, jämfört med att sitta på en arbetsplats (en tidningsredaktion) och förväntas lära mig något. Kanske förväntas jag till och med – hemska tanke – prestera något? Men utanför redaktionens fönster är det ju samma ö nu som då. Förutom att Åland vid den här tiden på året är i kylig vinterskrud, och inte som jag alltid upplevt det: sommarvarmt och mys-pys. Äsch, det är svårt det här.
Ok, nu till en reflektion jag gjort gällande hur jag upplever Åland nu kontra hur jag gjorde det förr:

Vad har egentligen hänt med den här öns matbutiker sedan jag var barn? Kan någon svara mig på det? Efter att ha besökt ett antal livsmedelsbutiker i Mariehamn har jag till min besvikelse tvingats fastslå att de inte är något vidare att ha:
Det råder allmänt loj stämning (ogillar ålänningarna att gå och handla?). Inredningen är tråkig och genererar ingen köplust. Priserna lockar inte heller de till något mustigt köp. Ett minst sagt torftigt utbud.
Suck.

Jag drar mig till minnes att något av det bästa jag visste som barn var att följa med mina föräldrar till Erik Mattsson i Godby och handla. Risken finns att min besvikelse vid ett besök där i dag skulle bli svår att mäkta med. Det är sant. Ni skrattar? Men det är så här det känns när man inte varit på ett ställe på väldigt länge (tio år i mitt fall) och bara har gla’a barnaminnen att jämföra med.
Hoppsan. Påstod jag inte att spalten skulle bli ett bokslut över de senaste dagarna? I vilket fall som helst så vill jag avsluta den här krönikan med en positiv – om än något tillkrystad – slutkläm:
Åland: trots dina keffa mataffärer gillar jag dig skarpt.

Mårten Arvidsson