DELA
© Nya Åland

Övning för livet genom leken

I fredags gick min minsta Lillbatting och jag på stan. Det viktigaste besöket var en leksaksbutik på Torggatan, där vi stod länge och valde mellan olika Bionicle-gubbar. De ser olika ut och har lasersvärd i olika färger. Vi kom efter långt övervägande överens om en gubbe med blå kropp och grönt svärd.

Efter avslutat värv tog vi en fika på Bagarstugan, där choklafudge-tårtan alltid får högsta poäng. Mitt i njutningen skruttade min lille herre ihop ögonbrynen och sa:
– Mamma, jag har kommit på en sak. Den här gubben är ju ond!
Självklart. Det såg man ju på långt håll. Vi stirrade på hans elaka tryne och de glödande ögonen och det hotfullt blinkande svärdet. Hur kunde vi ha tagit så fel? Självklart var det en onding som vi inte ville ha i vårt hem.

Styrkta av all chokladen och grädden som lagt sig som en cementklump i buken gick vi tillbaka till butiken och ställde oss vid raden av gubbar igen. Denna gång skärskådade vi noggrannt allihopa. Jag måste erkänna att jag med min otränade blick inte riktigt kunde urskilja vilka som var goda och vilka som bara låtsades. Sonen såg det direkt.
När vi gick hem var en röd gubbe med grönt svärd utvald, och den har inte visat några tecken på onska. Den utkämpar svindlande strider i det godas tjänst med sina kumpaner ur legosamlingen.

Min Lillsippa har en hel plastkasse med figurer, hästar, flickor, pojkar, mammor och pappor. De flyttar runt i huset, ibland i bastun, ibland ute på trappan. De slåss inte, men lever mycket intensiva och äventyrliga liv där de ofta måste välja mellan rätt och fel.
Storpojkarnas dockor finns i datorn, och slåss mest, eller utför olika intrikata uppdrag de får av ondingar och godingar i komplicerade spel som deras mamma inte alls förstår.

Ständigt, genom hela barndomen, ungdomen och vuxenlivet (för den som vågar fortsätta leka) finns rollspelen och fantasierna om hur det går i kampen mellan onda och goda, bra och dåliga. Ständigt får den som leker öva på att välja, öva på att skilja mellan gott och ont.
När jag var barn hörde jag till den legendariska familjen Falkas. Mina systrar och jag sprängde fram på våra arabiska fullblod och räddade små barn från förfärliga öden och räddade jorden från undergång. Ständigt var det bråttom, ständigt fick vi kasta oss upp på hästarna.
Ibland lekte vi begravningsplats och grät strida tårar för att det var så sorgligt att sjunga psalmer.

Vi övade för livet. Det kan man göra på många sätt.

NINA FELLMAN