DELA
© Nya Åland

Old fashion?

Kalla mig old fashion, eller bara ojämställd, men jag tycker att vissa skillnader mellan könsrollerna faktiskt är helt okej. Till exempel ogillar jag när en karl snor mitt schampo, blir hysterisk över en spindel i nåt hörn eller när killen i fråga är sådär äckligt spännig att man tvingas dra in magen.

För visst är jag på många sätt och vis en ytlig kvinna, men det är också min fulla och fasta övertygelse att riktiga kvinnor äter vad de vill. Om det så handlar om en påse Ässä mix till frukost. Eller två.
Visst ska man ju träna och röra på sig, lyfta vikter, jaga orangevita plastkassar i skogen och så vidare, bara killen inte förvandlas till en skugga av tjejen han dejtar. I’m just saying.
Det finns nämligen inget som jag tycker är så irriterande som spensliga små varelser som får mig att framstå som en heffaklump fast jag inte ens är 1,60 i strumplästen. Vart tog alla manliga män vägen? Såna där bredaxlade, bullriga saker som kan hjälpa till när brandvarnaren eller nåt annat skithögt upp börjar krångla?
Här på Åland är ju förutsättningarna för manliga män extra goda. Det finns asfaltshögar, navigationsinstrument, tunga grejer, hundratals hektar skog och som grädde på snömoset: en fet historia om hur ålänningarna alltid varit David mot Goliat.

Jag håller som bäst på att läsa Ulla-Lena Lundbergs ”Leo” och lever mig in i 1800-talets Åland. En tid då riktigt manliga män byggde egna skepp med sina bara händer, var tvungna att växa upp och visste hur man skulle föra sig.
Nu säger jag absolut inte att allt var bra på den tiden. Jag menar, jag hade inte direkt velat heta Backa-Stina, ta hand om tolv barn, lukta ko och bli kastad i väggen några gånger per dag av min försupne redare till karl. Och sen hängde det ju ryssar, britter och fransmän här på holmarna och sabbade en del. Herregud, Ålandspannkakan hade väl knappt sett dagens ljus heller.

Så det är ju liksom inte Krimkriget jag vill tillbaks till. Eller 1960- talets löjliga James Bond-klatsch på förbipasserande fruntimmersändalykt. Jag vill bara bort från 00-talets trötta förmanande om att för att uppnå jämställdhet så krävs det att alla förvandlas till kvinnor. Eller rättare sagt, en nidbild av kvinnan: en ögonkrämskletande, gestikulerande, ljusröstad fjant utan humor.
Istället för att kvinnorna tar männens plats i bastun, odlar skägg, dunkar sina tjejkompisar i ryggen och säger: ”Jojo siddu, man fick ju ligga i helgen.”

För även om jag själv inte har nåt emot att dricka öl med mina kompisar och ingående diskutera föregående helgs begivenheter, så har jag ännu mindre emot att få känna mig som en riktig fröken ibland.
Och det kräver ju att det finns någon som kan representera det där oborstat tallbarrsdoftande och manliga när jag känner för att bli hysterisk över en spindel.

LINNEA FRIMAN