DELA
© Nya Åland

Med åren närmar man sig mitten

Kärnkraft.
Vi marscherade mot den i Åbo cirka 1981.
Stadsborna som såg oss trampa längs Tavastgatan utan att göra oss sällskap hade nog räknat ut att vi var kommunister, anarkister och möjligen också feminister.
Det fanns olika nivåer i engagemanget. Jag tillhörde den minst motiverade gruppen. Kärnkraft var förkastligt men efter några pliktskyldiga timmar i de hängivna motståndarnas sällskap gled vi vidare till någon nöjeslokal där min oro för en lysande framtid dämpades av passiv rökning och starköl.
Det var bekvämt att ha de politiskt korrekta åsikterna utan att någonsin backa upp dem med praktiska handlingar, som att kedja fast sig vid en reaktor. Att heja litet på distans.

Men var vi kommunister, anarkister och möjligen också feminister?
Alla känner till citatet som oftast tillskrivs Winston Churchill – ”Den som inte är röd när han är ung har inget hjärta. Den som inte är blå när han är gammal har ingen hjärna” – så jag behöver inte upprepa det här.
Att ta ställning för sånt som föräldrarna inte gillar är väl helt i sin ordning? Åtminstone när man är ung. Gott om tid att ta steget mot mittfåran. Nog har jag väl skrivit om när dåvarande lagtingsledamoten Pekka Tuominen (S) kom in i pressbåset under en pågående debatt och nöjt sade ”så talar en sann socialdemokrat”.
I talarstolen stod Frisinnad Samverkans K-G Eriksson.
Sånt tänkte jag på när ledande politiker i Moderat Samling kommenterade att Nicolas Panisse, tidigare Röd Ungdom, nu fått en framträdande roll i Obunden Samling. Jag tänkte också på finansmannen Björn Wahlroos som sin ungdom rörde sig på den yttre vänsterkanten. Av honom blev det med tiden en framgångsrik finansman som ingen moderat kan anklaga för att vara röd.

I dag träffade jag en kvinna som inte vill kalla sig feminist.
På sextiotalet var hon det nog. Hon ville se ett samhälle som arbetade för lika lön, mot kampen mot misshandel i hemmet, och för kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp.
Men ingenting har förändrats, sade hon uppgivet.
Det gör henne inte till före detta feminist, svarade jag. Arbetet tar bara längre tid än väntat.

I Sverige tappade Feministiskt Initiativ medvinden i valkampanjen. I riksdagsvalet fick man 3,1 procent av rösterna. En manlig bekant som på Facebook betackade sig ”för att inkluderas i feministernas skara” tolkade valresultatet så att 97 procent av den svenska väljarkåren inte tycker att Feministiskt Initiativ har något i riksdagen att göra.
Jag skulle förstå det påståendet om valsedeln var utformad så att väljarna fick kryssa för ett parti som man inte vill se i riksdagen. Något sånt valsystem känner jag inte till.
Det vore lika bakvänt att säga att 90 procent av den åländska väljarkåren inte tycker att Ålands framtid har något i lagtinget att göra.

Patrik Dahlblom