DELA
© Nya Åland

Kanske är livet bara en dröm

Jag låg lite sömnlös igår. Vi hade sett på film. Med den påföljden att täcket plötsligt blev för tungt för mig då jag skulle sova och hjärnan faktiskt inte kunde stänga av sig. Filmen hette något så inte alls särskilt skräckinjagande som ”Mustaschen”. Titeln förde tankarna till ansiktsbehåring. Och vad tankarna inte alls fördes till var existentiell ångest.

Det hela börjar med att Marc sitter i badkaret med en mustasch på överläppen.Vi får veta att den suttit där i åratal (mustaschen alltså). Och allt är så harmoniskt, fast och oföränderligt där i skumbadet. Ja livet är nog faktiskt som bäst då mustascher får sitta kvar där de alltid suttit och man inte fattar några förhastade beslut.
Men något får Marc att förhastat besluta sig. Utan att blinka en enda gång vill han plötsligt överraska sin fru och tar nagelsaxen och klipper av hårstråna på överläppen. Därpå greppar han rakhyveln och mejar ner stubben. Han duschar och låter omsorgsfullt resterna av ansiktshåret rinna ut med badvattnet. De nästan osynliga stråna sugs snurrande ner i det svarta hålet.
Och där tar karusellen fart. Med dånande och obevekligt fartdrag roterandes. Och det finns många passagerare som kan slungas av…Marc ska strax märka att hans fru inte märker något. Och att inte vännerna märker något. Ingen märker! Mer besviken än vad han egentligen vill erkänna, tvingas han förödmjukat fråga sin fru varför hon inte kommenterat saken.
Hon stirrar bara oförstående på honom och svarar att han aldrig haft någon mustasch. Men vad är det hon står och säger? Har han aldrig haft mustasch?!
Han har ju alltid haft mustasch! Mustaschen satt ju där igår, och i förrgår och alla dagar innan dess, ja sedan den första gången den såg världens ljus.

Marc behöver bevis! Han hittar gamla semesterbilder från Bali och suckar lättat. Mustaschen finns med. Men försvinner bevisen spårlöst! Hustrun kan inte tro honom. ”Jag skulle aldrig ljuga för dig, Marc.”, säger hon och han vet att hon inte ljuger.
Men ljuger hon?! Ljuger alla runt omkring honom eller varför herregud kan ingen erkänna att han i alla tider har haft mustasch?! Han minns det ju så väl. Är minnet tillförlitligt? Är allt en inbillning, en produkt av hans psyke? Tillvaron förefaller plötsligt overklig. Saker börjar försvinna, en efter en.
Mustaschen, bilderna, fadern, vännerna, lägenheten. Vad existerar egentligen och vad är inbillning? Finns Marc själv? ”Försvinn inte från mig, Agnés!” ropar han till sin käraste, och flyr sedan till Hong Kong. Flyr från rädslan för att förlora allt. Kanske själva livet löses upp, rinner ut eller sugs ner i det svarta hålet? Han slänger sin mobiltelefon i havet och gömmer sig. Han har inget förflutet och inget att bli av med. Inga minnen kan längre hållas för sanna.
Kanske är livet bara en dröm. Kanske försvinner din fru då du blundar. Eller ditt liv då du tappar upp ett bad.Och finns det något värde i illusionen? Eller ligger värdet i sanningen, i den faktiska existensen, i verkligheten? Spelar det någon roll om du drömmer att du har en fru eller om du faktiskt har en? Eller om du är hemma eller borta? Levande eller död? Då allt är som ensammast dyker plötsligt Agnés upp på hotellrummet i det främmande landet. Eller kanske var hon där hela tiden…?