DELA
© Nya Åland

Hem till Åland

– Har du flyttat hem till Åland? frågade en gammal kursare på Facebook när jag uppdaterat min nuvarande stad till Mariehamn. Ja visst har jag flyttat till Åland, men hem kan jag nog inte kalla det än, svarade jag. Jag vet inte om det fallit honom ur minnet att jag kommer från en by betydligt närmare Ryssland än Åland eller om han helt enkelt betraktade hela Finland som mitt hem.
Oavsett fick frågan mig att tänka på det här med hem. Sedan jag lämnade hembyn år 2005 har jag hunnit bo i tre länder och sex städer. Jag har packat ihop och packat upp mina saker tio gånger, jag har sett mitt liv rymmas på ett förråd på tre kvadratmeter medan jag själv åkt därifrån med endast en resväska i släptåg.
Jag vet att det är lätt att romantisera hemlöshet med ett Visakort i plånboken och mobiltelefonens minne fyllt med nummer som man alltid kan ringa. Men jag har kommit att älska känslan av att ha lämnat ifrån sig ett par nycklar och ännu inte ha fått tillgång till det nästa.

Alla som flyttat från hemorten för att studera vet känslan: första gångerna man åker tillbaka och hälsar på familjen åker man hem. Sedan börjar det heta hem även om studieorten. Hem till Stockholm, hem till Finland, hem till Åland. Till slut får den förvirrade studenten antingen konstatera att hon har flera hem, eller inte ett enda.
Lite besvärligt är det att flytta omkring så mycket som jag ändå gjort. Varje gång får jag börja om på nytt. Ta reda på nya busstidtabeller, lära mig att hitta jäst eller juice i nya matbutiker, hitta nya stamställen och promenadstråk.
Själva flyttandet är förstås ett elände och trots att jag ger bort hela högar av saker vid varje flytt verkar de ändå föröka sig i smyg.

Samtidigt är det ett enkelt och roligt liv. Är jag missnöjd med något i mitt liv? På nästa ställe blir det nog bättre. Irriterar jag mig på något på jobbet? Ingen idé att ta upp det, jag slutar ju snart ändå.
Det värsta med ett liv i resväskan är att vara ifrån sin familj och sina vänner. Samtidigt är det det bästa. Den ständiga saknaden har verkligen lärt mig att uppskatta mina vänner. Och när jag väl träffar dem är de så glada och vi har så roligt att jag inte kan låta bli att undra – skulle det vara lika bra om vi sågs varje dag?
Det inte är speciellt häftigt eller modigt att flytta tio gånger på sju år. Det riktigt modiga är att gå till samma jobb och möta samma ansikten år efter år.
Att veta exakt var jästen finns i matbutiken och ändå känna sig nöjd.

Annakaisa Suni