Gröten var ju min räddning
Men snälla Micke Björklund, inte kan du väl mena att gröten ska bort från skolmenyerna?
Tänkte jag när jag läste notisen i tidningen i fredags. Det är kanonbra att stjärnkocken vill satsa på skolmaten, men lämna föralldel gröten i fred!
Skolmaten är ett laddat ämne. Säg ”blodbröd och fläsk” på ett kalas med folk i 50-årsåldern och känslorna brakar loss.
Som en offpiståkare som drar ner lavinen sitter man där i korselden medan de stuvade makaronerna bildligen flyger runt öronen på en.
Jag hörde till kategorin ungar-som-inte-äter. Redan från späda år kväljde maten mig och jag såg ut därefter: Som en pinne. Medan min bästis alltid fick beröm för att hon var så ”fet och bussig”.
Nu talar vi 60-tal i en liten by i svenska Österbotten. Visserligen låg krigsslutet drygt femton år tillbaka i tiden och krigsskulden började så sakteliga vara betald, men krigets skugga låg ändå tung över oss.
Man skulle inte klaga. Man skulle vara tacksam över att man hade mat på bordet och fred i landet, och skolmaten skulle man äta utan knot efter att man bett en evighetslång bordsbön som man förstod innebörden av först i nästanvuxen ålder.
Man skulle äta upp. Annars kom man inte ut ur skolmatsalen. Sådana var reglerna från högre ort.
Vi hade ett besvärligt system i vår skolmatsal. Vi satt vid två långbord med lärare i ena ändan. Varje dag flyttade vi ett hack närmare läraren. De som satt närmast läraren var dejourer och samlade in tallrikarna efteråt.
Det tog oerhört mycket kraft att hålla koll på var man skulle sitta just den dagen och varje dag före maten be skolköksan att lägga upp bara lite på just den tallriken. Absolut värst var det de dagar när vi fick snålsoppa. Ärtsoppan var också äcklig på grund av alla sockerbitsstora fläskbitar som man i värsta fall fick i famnen när någon annan dagen före hade klämt fast dem under bordet.
Jag minns ännu hur jag blundade och svalde fläskbitarna. Varje gång var det ett under att de inte kom upp igen.
Men gröten, den åt jag med god aptit (utom risgrynsgröten förstås). Rågmjölsgröten med lingon. Havregrynsgröten med socker. Och kornmjölsgröten, å, den lena, lena kronmjölsgröten, som rann ner som honung i halsen och smakade så gudomligt gott.
Gröten blev min räddning. Gröt är, tycker jag fortfarande, väldigt bra mat. Också till lunch. Också i skolan.
Stjärnkocken Micke kanske hör till dem som, i likhet med en mig närstående person, begärligt åt all skolmat – även lever – och vars rekord var tolv portioner ärtsoppa under en och samma skollunch.
Men tänk på oss andra. Gör åtminstone en elevenkät först innan du skippar gröten. Snälla?
