DELA
© Nya Åland

Glasras

Det var fredag eftermiddag och jag skulle göra ett sista jobb ute på fältet för veckan. Jag satte mig i Nyan-bilen, kollade så att jag hade allt med mig som jag kunde tänkas behöva på den stundande presskonferensen. Penna, block, kamera och telefon.

Jag åkte iväg till ishallen där presskonferensen skulle hållas. Det bjöds på kaffe och nybakta bullar. Allt var frid och fröjd. Vilken perfekt avslutning på veckan och gott med gratis fredagsfika.

Glad och nöjd åkte jag tillbaka till redaktionen. Väl framme plockade jag ur mina jackfickor och inser att min mobiltelefon är borta. Jag måste ha glömt den i bilen. Den kanske föll ur min öppna jackficka när jag satte mig in i bilen.

Jag gick tillbaka till bilen och vände ut och in på mattor, stolar och förvaringsfack. Hittade ingen telefon. Jag gick in till redaktionen igen. Kanske den ändå låg kvar på skrivbordet. Svar nej, det gjorde den inte. Enda återstående alternativet var att åka tillbaka till ishallen och gå på telefonjakt.

Uppgiven och förvirrad satte jag mig i bilen igen. Glömde jag den inne på borde i kafferummet, tappade jag den på isen när jag fotade eller kanske jag tappade den på marken när jag gick tillbaka till bilen? Det sista alternativet kändes mest troligt.

Tänk om jag backat över den. Nej, sådan otur kan jag ändå inte ha. När jag närmade mig parkeringsplatsen såg jag något svart som låg på marken. Jag jublade inombords och andades ut. Den var kvar. När jag plockade upp den tyckte jag att fodralet såg knöligt och konstigt ut. Det kanske bara fick en extra smäll när den landade på marken.

Jag öppnade fodralet. Ser ingenting. Skärmen var sprucken i miljarder bitar. Glaset bokstavligen forsade från min smarttelefon. Hemknappen var intryckt konstant och nederkanten av telefonen var mer formad som ett S än en rak sida av en rektangel. Jag hade tydligen backat över den.

Tur i oturen att det var lönedag samma vecka och tack till försäkringsbolaget.