DELA
© Nya Åland

Geniet på Vikingavallen

Musik och idrott går inte alltid hand i hand.
Matti Nykänen och Lennart ”Nacka” Skoglund blev aldrig lika framgångsrika i studion som på idrottsscenen. Och det finns en rad exempel på platta låtar med sport som tema. Undantaget är väl Mano Negras utmärkta ”Santa Maradona”.

Men hyllas de som hyllas bör och härmed vill jag lyfta fram personen som väljer låtar på Jomala IK:s hemmamatcher i fotboll. I vanliga fall brukar man få nöja sig med typ Avicii eller Status Quo när man bevakar en match, och när jag själv spelade hockey tvingades jag i värsta fall höra dynga som Ultima Thule i väntan på en tekning.
Men pausmusiken på Vikingavallen är fem plus.

Senast jag var där hade musikläggaren den goda smaken att spela Ebba Gröns ”Till havs” följt av Eldkvarns mästerverk ”3:ans spårvagn genom ljuva livet”.
Det är såna små saker som kan lyfta en hel dag, och helt plötsligt kom jag på mig själv med att nynna med och försiktigt stampa takten.
Jag, och säkerligen många med mig, lyssnar på musik efter sinnesstämning.
Det är svårt att stämma upp i något glatt när man är nedstämd och vice versa. Och precis som att vissa låtar passar bättre till begravning än bröllop så lämpar sig en del musik bättre än annan om man ska träna.

När jag spelade hockey brukade jag alltid ladda upp med punk eller ”damp-rock”, som en lagkamrat så fyndigt uttryckte det, innan matcherna.
Det där har hängt kvar.
När jag snörar på mig joggingskorna är det arg punk, helst i tvåtakt, som är melodin. Tanken på att få plåga mig själv till valfri låt av KSMB är det som får mig ut i spåret.
Jag eftersträvar till och med någon form av logisk ordning på spellistan för att få ut maximal effekt av träningen genom att inleda passen med exempelvis ”Tidens tempo” eller ”But we have no bananas”. Sedan avslutar jag alltsammans med ”Sex noll två” och står och stretchar till ”Jag är ingenting”.
Och det bästa är att musiken blir ännu bättre då.

Sex noll två har vuxit ut till min absoluta favoritlåt på svenska och om det någon gång, av oklar anledning, skulle göras film på mitt liv så skulle den rulla i samband med eftertexterna.
Jag vet inte om Ebba och Eldkvarn har riktigt samma effekt på Jicken, men jag blir då i alla fall väldigt pepp på att prestera bra textmässigt när jag serveras sån fantastisk pausunderhållning.
Så tack, vem du nu än är som väljer musiken på Vikingavallen. Se det här som Nyans ros.

Totte Vesterlund