Fiskbensfiske på akuten
Vi snackade fisk vid lunchbordet här på Nyan för några dagar sedan. Då fick jag chansen att dra min fiskbenshistoria. Den om laxbiten som tog mig till akuten.
Jag om min kompis J skulle testäta på en nyöppnad restaurang. En restaurang som hunnit stänga sedan det här hände.
Laxfjäril fanns på menyn. Gott, tyckte jag och beställde. Och gott var det, men halvvägs in i måltiden var det något som började irritera i halsen. Harklande och hostande åt jag klart. En ständig känsla av ”Fy vad obehagligt”. Något satt fast. Och det stack.
Jag provade med vatten och knäckebröd och knäckebröd och vatten. Fiskbenet satt där det satt och irriterade något otroligt.
För första gången i mitt liv åkte jag mot akuten. Min smått cyniska vän muttrade i förarsätet om jag nog knappast skulle komma förbi glasdörren.
”Säg att du har svårt att andas, annars blir du hemskickad” var rådet hon gav mig när vi steg ur bilen.
Jag skämdes när jag steg över tröskeln, men tårarna rann och jag svalde och svalde och svalde.
”Jag har nästan svårt att andas” kved jag till den trevliga sköterskan i luckan, och behövde faktiskt knappt ljuga mera.
Hastigt var vi inne i ett undersökningsrum och jag satt på en hård trästol med en trevlig rikssvensk läkare två millimeter från ansiktet.
”Jag ser det” hojtade läkaren när han stirrade ner i mitt gap och drog fram en lååång tång. Den följande halvtimmen kämpade läkaren tappert med bedövningsspray och pannlampa och sin fina tång. Men benet vägrade släppa taget.
Benet och jag fick åka hem och kämpa vidare med knäckebröd. Utan framgång.
Så dagen efter fick jag komma tillbaka. Fiskbensflyt hade jag eftersom en öron-näsa-hals-specialist råkade vara på sjukhuset den dagen. Glatt visade läkaren upp en lång slang med lampa och en liten tång i ena änden.
Där fick jag ligga på en brits, slak som en död fisk i kroppen eftersom jag var fullmatad med lugnande och muskelavslappnande, och titta på en skärm som visade insidan av min hals. Vid mina stämband fick läkaren napp. Halvdrogat stirrade jag fascinerat på minitången som greppade ett trekantigt ben.
”Vill du ta med det hem?” frågade läkaren och visade mig fångsten. Det var ett ordentligt fiskben. Fast i benet satt en cirka 10 centimeter lång slamsa av fiskskinn som åkt upp och ner i min hals i takt med mina andetag det senaste dygnet.
Jag avböjde.
