DELA
© Nya Åland

Ett riktigt släktkalas

De sista dagarna av årets semester tillbringade jag i min barndoms trakter. Det skulle arrangeras 70-årskalas, besökas släkt och umgås med systrar.
Mina systrar och jag, vi lever helt skilda liv, på fyra olika platser. Mellan varven och i vardagen hinner vi på sin höjd med hastiga telefonsamtal och uppmuntrande mess. Vi gillar bilder på varandras barn på Facebook.

När vi träffas är det som att sjunka tillbaka i en famn som är oföränderligt stark och varm och seg. Det spelar ingen roll vad vid gör, i mina systrars famn är jag som jag inte är med någon annan. När vi skrattar tillsammans kommer det från en djupare, ibland smärtsammare plats. Mina systrar är en djup mörk källa i en hemlig skog dit ingen annan någonsin kan komma.
När vi var barn var det de vackra och modiga systrarna Falkas som under långa vindlande dagar gång på gång måste kasta sig upp på sina hästar och rädda världen. I dag räcker det med att sitta i soffan, axel mot stadig axel.

Jag har en stor släkt, och ett oräkneligt antal kusiner. Mina fastrar och farbröder var i min barndom som Egyptens gräshoppor. Överallt, surrande, bullrande, stora, skrämmande och hjärtliga. Som barn fick man en välvillig men förströdd uppmärksamhet – det fanns ju så väldigt många av oss.
På min fars 70-årskalas träffade jag några av dem igen, för första gången på flera år.

Det var underbart. Deras samtal böljade som på julkalasen förr, dialekten, den österbottniska tvärsäkerheten, det omständliga berättandet med många utvikningar till byar och människor som inte längre finns.
Farbröderna, visade det sig, har inte bara koll på var jag finns. De läser allt jag skriver, på nätet, och de tittar på Åland 24.

– Du har en vass penna, säger farbror Jalle, och skrattar och skakar på huvudet, och ser precis ut som farfar Arthur, patriarken.
Farbror Håkan tycker att den åländska debatten är väldigt elak.
– Dit vill väl ingen flytta, sticker han fram, och får mig förstås att nappa på betet.

Det går upp för mig att här sitter människor som inte bara minns mig, utan som tycker om mig, och är stolta över mig och tycker att de har en del i mig.
När de går, efter fyra timmar, kramar jag om dem alla. Faster Ebba kramar hårt tillbaka, och säger
– Du är som vi.

Jag är väl det, men jag hade glömt.