DELA
© Nya Åland

En plastpåse i världshavet

När jag ser mina barn – välnärda, trygga och lyckliga – känns det bra. Finfint. Och hemskt.
Jag vet nämligen att det är en svidande orättvisa som är orsaken, en sjukt förvriden värld där vissa har allt och andra har inget.

Jag och mina barn har haft turen att födas in i ett samhälle med ett helt makalöst välstånd, ett samhälle där tonvis med mat kastas varje dag bara för att det finns för mycket av det, och där misshagliga julgåvor börjar säljas på Blocket bara någon timme efter att man fått dem.
Bara några hundra kilometer österut, för att ta ett exempel, ser det helt annorlunda ut. I dagens Ryssland finns barn som går under i missbruk innan de ens hunnit bli ungdomar. Det finns barn som inte går i skola, barn som inte har föräldrar, barn vars föräldrar inte vill ha dem.

En roman jag läste nyligen beskrev situationen i Nigeria, där utländska oljeexploatörers framfart orsakade en total moralisk kollaps och tusentals människors död. Kanske hände det för att jag skulle ha plastpåsar när jag handlar på Kantarellen. Plastpåsar tillverkas som bekant av olja, och är inte bara ett miljöproblem, utan också ett exploateringsproblem, ett förtrycksproblem, och en stor orättvisa.

Hur är det rätt att en plastpåse som jag knycklar ihop och kastar bort för att det blev en reva i den när jag köpte mjölk, kan vara en åtråvärd handelsvara på en plats där själva råvaran utvinns?
Hur är det rätt att det finns fattigdom så desperat att ett startkapital på 10 euro kan betyda skillnaden mellan död och överlevnad, och jag ändå köper Mario Cart för Nintendo DS till ett barn i julklapp, och hoppas att jag slipper byta ut det, för det är så jobbigt att komma ihåg att spara kvittot.

Till och med i bakruset efter årets konsumtionsfest de luxe tycker jag inte att jag skäms tillräckligt över detta. Inte nog för att göra något åt det. Inte mer än att jag skriver en text som denna för att sedan handla maten i ännu flera plastpåsar, trots att vi säkert skulle klara oss en månad på det som finns hemma redan.
Och det värsta är att jag vet, med den privilegierades skräckslagna förvissning, att det finns en hel värld där ute som vill ha det jag har, och som snart kommer att kräva att få det. På mina barns bekostnad.

Nina Fellman