En dag i retorikernas lagting

19:05 söndag, 10 juni, 2018

Häromdagen fick jag för andra gången i mitt liv träda in i pressbåset i lagtinget där journalisterna bakom tonade rutor (märk väl inte spegelglas som undertecknad förfärat insåg mitt i omsorgsfullt bullätande en timme in i anförandena) iakttar skådespelet. För bortom det faktum att detta är salen där de åländska angelägenheterna vrids och vänds på och där de politiska krafterna stångas och diskuteras, så är det också lite av en scen för skådespel.

Där finns aktörer, drama och repliker. Det finns ärkefiender, gruppfejder och vänskapsband. Och så finns det kaffe och frukt. Det är lite som reality-tv, men där aktörerna begränsas till tio minuter respektive en minut för att föra handlingen vidare. Och där är det retoriken som har huvudrollen.

Retorik definieras som förmågan att kunna kommunicera förståeligt och intressant, övertygande eller hyllande. Och det finns många prov på lyckade repliker samt också mindre lyckad kommunikation i talarpodiet i plenisalen.

Under de timtalslånga diskussionerna, där många anföranden är väl förberedda med faktaunderlag och även ibland kryddade med personliga reflektioner, hinner till exempel en hel del harmlöst roliga språkgrodor ploppa ut. Som att en politiker talade sig varmt om de åländska ”medvånarna” eller som när en annan lagtingsledamot konstaterade att om ”någon skadar min hund får jag skjuta vargen” (vargen får verkligen skulden för allt nu för tiden).

Även ordspråk används både flitigt och ibland inte alltid korrekt, som när en anförande politiker konstateras ”doppa huvudet i sanden” då kommunreformen kom på tal.

Men även kroppsspråk såsom ljudliga suckar, höjda ögonbryn och frenetiska huvudskakanden ingår i debatten. Retoriska pauser och dramatiska repliker inflikas mellan mer långrandiga anföranden och vissa svar dryper av ren och skär sarkasm; ”Ja, man får ju gratuleeeeeraa…”, inleder en politiker en känga till en lagtingskollega. Andra gånger är det historiska tillbakablickar, anekdoter och barndomsminnen som packas ner i ledamötenas stilistiska kappsäck. Allt för att få fram sitt budskap.

Peter Shaffer säger: ”Retoriken är nyckeln till karaktären, det är den verbala musiken i stycket”.

Och visst ljuder det även i plenisalen, ibland vackert och ibland lite skrålande.