DELA
© Nya Åland

En anrik badvik

I förrgår var jag till Klosterviken för första gången denna sommar. Den anrika hoppviken och i synnerhet berghällen vid tiometersavsatsen har aldrig fått sitt första sommarbesök så sent förr. Jobb och väder är de stora bovarna. Jag kommer då rakt inte medge att jag skulle börja bli för gammal för den barnsliga adrenalinkicken då man kastar sig ut från klippan mot vattenytan för att sedan torka i kvällssolens sista strålar.
Jag var betydligt sjåpigare än sist och blev den siste av fyra kamrater att nå vattenytan, trots mitt kaxiga ”det är klart ni ska hoppa” till dem då de ojade sig över kylan.

Tidigare år
har vi besökt viken tidigt i juni och med många människor. Jag kommer aldrig att glömma då vi hissade upp en stor studsmatta till tiometersklippan. När vi monterat den stod den så ostadigt att tre-fyra personer måste hålla i studsmattans ben då någon skulle hoppa. Bara ett par vänner vågade hoppa över kanten på studsmattan och det var nog lika bra. En vän hamnade snett i luften och hans förskräckta skrik ekade i viken innan han slog i vattnet med ansikte och bröstkorg först. Såhär i efterhand skrattar vi åt det. Det finns på film och ser jätteroligt ut. Men faran ska kanske inte underskattas.
Det är fascinerande med en plats som Klosterviken. Man kan gå längre bakåt än föräldragenerationen och ändå har de minnen från klipporna. Många gånger har jag hört historien om herren som var kliniskt död i flera minuter och blev hjältemodigt räddad till livet av sin kompis. Tänk om det hade varit min vän.
Den anrika viken bjuder på mycket nostalgi för mig. De första trevande samtalen i nya umgängeskretsar under den första årskursen i gymnasiet. De första hoppen från tiometersklippan, som ängslig och pubertal högstadiepojke. Det trots att jag då led av betydande höjdrädsla. Orsaken var främst att jag var än räddare att visa för alla att jag egentligen inte vågade hoppa.
Mina första minnen från Klosterviken är från tidig barndom när vi var på sommarutflykt hela familjen. Vi körde dit med en stor träsnipa och körde så långt in i viken att fören fastnade i sandbotten, varefter vi hoppade ner i strandvattnet och plaskade. Jag kommer ihåg sanden som hårdare och vattnet som klarare än det är i verkligheten. Tänk om det gick att åka till mina barndomsminnnens Klostervik, för där är det helt magiskt. Minnets efterkonstruktioner är fascinerande. Till och med otäcka högstadieminnen täcks ibland av romantiskt skimmer.
Det är nog bara att inse att de naturliga mötespunkterna flyttas allt mer från platser som Klosterviken till platser som Nygatan. Trist att inte kunna vänta sig att det sitter vänner och väntar på klipporna närhelst man åker dit, men som nybliven tjugoåring måste jag väl lägga av med sådan tonårsromantik.

Frans Jansson