DELA
© Nya Åland

Cykeltur med fullmåne

I tisdags på kvällen cyklade jag med min son över Sviby-bron till den stora butiken på andra sidan..
Det saknades vissa förnödenheter i hemmet.

En liten kasse senare cyklade vi tillbaka igen. Då var det så mörkt att fullmånen hängde som en apelsin över Klinten. Havet låg som ett kluckande täcke över vattnet därunder. Från flisverket doftade det starkt av virke, nästan bedövande.
Vi mötte par efter par med kvinnor ute på promenad, alltid dessa väninnor ute på en motionsrunda, ständigt pratande, med förnuftiga skor och varma utekläder.

De har ett särskilt sätt att gå, väninnorna. Jag vet, för jag har gjort det. Man går ganska raskt, målinriktat, för att motionskvoten ska fyllas. Det är ju ingen söndagspromenad, så det gäller att svänga med armarna. Man håller koll på vem man möter så att man inte i misstag låter bli att hälsa på någon som kan bli arg.
Medan man går avhandlas allt viktigt i livet, från middagsplaner nästa dag till sjukdomar i familjen, barns små egenheter, makens temperament och problemen på jobbet.

Till väninnan anförtros de verkligt svåra sakerna – att man gått upp ett par kilo igen och inte kommer i Filippa K-kjolen längre. Att pengarna är slut på kontot fast det är bara den femtonde. Att, och här kollar man att ingen annan går i närheten, den och den – med den och den.
För många kvinnor i många åldrar är promenaderna med väninnan små lufthål i universum, maskerade till nödvändig motion, men i verkligheten ett sätt att upprätthålla en flock omkring sig, en gemenskap som inte är familj, inte är barn och partner och inte är arbete.

I sista motlutet hem till gränden känner jag att luften blivit kallare. De upplysta fönstren hos människor jag inte känner blinkar välkomnande, och jag får för första gången i år den där flyktiga känslan av julstämning före julstämningen, av mys och värme inomhus, av att de fallna löven från lönnarna bildar ett golv utomhus, och att jag bor trygg och omhuldad i någons mjuka famn.

Väl hemma i soffan, i det hörnet jag trivs bäst i, drar jag min gamla blåa filt upp mot hakan och kurar.
Ännu när jag somnar tänker jag på vattnet som häver sig, dofterna och månen, och tänker att jag är mycket lyckligt lottad.