DELA
© Nya Åland

Att vara pappa gör konstiga saker med mig

Det här att vara pappa, det gör något konstigt med mig. Plötsligt reagerar jag på saker som inte ens lockat mitt intresse tidigare, men nu, när Signe, 4, styr livet kan jag bli som förhäxad av artiklar av barn som far illa. Varje gång med samma panikkänsla i bröstet.
Jag har just läst fotbollsspelaren Tobias Hyséns känslosamma blogginlägg om när hans femårige son Lucas som ramlade från ett fönster och ådrog sig en skallfraktur under en semesterresa i Egypten. Efter ambulansfärd i tre timmar opererades pojken på ett lokalt sjukhus. Allt medan Tobias, hyllad målspottare och landslagsman, red igenom mardrömmen. Hysén skriver:
”…då gick det inte längre. Allt som hade hållits inne, all ångest, all panik och all rädsla kom ut på samma gång. Mitt barn, vårt barn!!!”
Tack och lov har inte Signe varit med om någon så allvarlig incident, men de hon har varit med om räcker för att jag ska förstå känslan till fullo. Signes facit hittills: en bruten arm, en vurpa i soffan där kinden landade på soffbordets kant med blodflöde som följd och en tekopp som nyfikna småbarnsfingrar greppade och välte över sig. Alla tre gångerna panik. Alla tre gångerna tankarna på vad som kunde ha hänt, hur illa det kunde gått.

Jag läser om norska pojken Even Kviens öde. Evens farmor och farfar tog med sig sina fyra barnbarn på en tältutflykt. Något gick snett och tältet fattade eld. Farfadern, brandman till yrket, fick ut barnen och sin fru, men avled senare av sina skador. Även Evens sexåriga kusin Sigrid blev lågornas offer. Even flögs till en specialistklinik i Boston för att få vård, och har opererats över 60 gånger.
Jag vet allvarligt inte varför jag läser detta, det gör mig inte gott. Oron för vad som kan komma att hända med min lilla Signe om olyckan är framme sliter i bröstet och magen knyter sig. Jag funderar över riskeliminieringar, planerar för hur man gör huset och omgivningen än säkrare. Tänker på hur jag skulle reagera om det värsta inträffar.
Skulle man orka fortsätta?

Men mest tänker jag på att jag skulle vilja åka hem och hålla om Signe, 4. Och det är kanske där artiklarna, och den märkliga viljan att trots allt läsa dem, faktiskt tjänar ett syfte.
För hur fyraårs-trotsig Signe än blir, kommer den känslan att vinna över alla nervspel ett barn kan framkalla hos sina föräldrar.
När hon står där och ser upp på mig med sina stora, bruna ögon och säger att hon älskar mig går det inte att värja sig. Det är den mest beroendeframkallande drogen som finns.
Och jag vill aldrig komma ur det beroendet.
Därav skräcken för om…

Jonas Bladh