Skyll på dem som kan göra något åt saken
Ska man skuldbelägg någon eller något för problemet med hemlöshet på Åland, så är det inte hos en enskild tjänsteman den ska placeras, utan hos oss alla, både genom våra politiker och för att vi inte som individer orkar befatta oss med de allra besvärligaste.
Stopp och belägg.
Under de senaste veckorna har debatten rasat om problemet med hemlösa missbrukare och psykiskt sjuka på Åland. Många har uttalat sig, och med rätta varit upprörda över att ett så välmående samhälle som det åländska inte förmår ta hand om de allra svagaste, de som inte ens förmår söka hjälp eller ta emot det som erbjuds.
För dem finns inget, inte ens ett härbärge som tillfälligt skydd.
Naturligtvis måste det finnas en lösning, och vi får hoppas att den diskussion som uppstått leder vidare, både kommunalt och inom den tredje sektorn.
Det som inte är rättvist eller schysst är den ilska som riktas dels mot Mariehamns stad, dels mot socialdirektör Susanne Lehtinen, som kallats kall, känslolös och rigid.
Ursäkta nu, men människan gör sitt jobb, inom de ramar som vi medborgare och våra politiker och vår lagstiftning satt.
Hon har svarat ärligt och rakt. Nej, staden har ingen uppsökande verksamhet. Nej, det finns inget härbärge. Nej, problemet är inte jättestort, men för att den organisation som finns ska kunna svara måste klienterna kunna söka hjälp.
Det som fattas är inte empatin hos en tjänsteman, utan strukturerna för att jobba med problemet, och finansieringen för det. Det är pengarna, och uttryckligen pengar från de kommuner som exporterar sina problemindivider till Mariehamn.
Kommunernas socialtjänst, med en finansieringsmodell för verksamheten där alla kommuner är med och betalar, är den enda vettiga lösningen på problemet. Kommunpolitikerna i Mariehman kommer inte att satsa på ett härbärge för att ta emot alla värnlösa på Åland. Landskommunerna är redan mycket, mycket långsamma med att betala för kostsam men lagstadgad service för sina invånare (missbrukarvård, rehabilitering).
Diskutera gärna problemet. Upprörs över att ett samhälle som är så litet som vårt, med ett sådant oerhört välstånd, ändå inte förmår se till alla sina individer. Men sätt skulden där den hör hemma, på var och en av oss, inte på den som satts att förverkliga våra beslut.
