DELA
© Nya Åland
Foto: Stefan Öhberg

Show – don’t tell Sipilä

Om svenskan verkligen är en hederssak för statsminister Juha Sipilä har han mycket kvar att bevisa. Just nu pekar hans politik i motsatt riktning.
I en stor och öppenhjärtig intervju för Finska notisbyrån (publicerad i Nya Åland 23.12) bedyrar statsminister Juha Sipilä (C) att svenskan minsann är en hederssak för honom. Statministern säger sig vara orolig för att kunskaperna i svenska försämrats bland finskspråkiga. Hans oro bottnar bland annat i att den åländska landskapsförvaltningen haft problem.

Det är bra att statministern noterar den åländska och finlandssvenska oron. Frågan är vad han tänker göra åt den.

Egentligen säger han helt sätt saker. I den ovanligt långa intervjun förringar statsministern aldrig problematiken med att det blir allt svårare att få lagstadgad, svenskspråkig service i Finland.

Problemet är de saker han inte säger: vad tänker han göra åt det försämrade kunskaperna i svenska och det allt mer polariserade samhällsklimatet?

Att statsministern inte kan leverera ett klart och tydligt svar på den frågan säger det mesta.

När statsministern, i samma intervju, ombes att nämna den finlandssvensk som han uppskattar mest är det inte den världskända författaren Tove Jansson, nationalskalden Johan Ludwig Runeberg, kompositören Jean Sibelius, poeten Edit Södergran eller Sveriges populäraste finländare Mark Levengood.

Nej. Sipilä väljer Kristdemokraternas riksdagsledamot Peter Östman från Larsmo. Motiveringen är att de haft många diskussioner, bland annat om Vasa centralsjukhus. Sipiläs val av Östman ska inte överanalyseras och det är ingen överraskning att herrarna kommer väl överens eftersom deras grundvärderingar är lika. Frågan var också överraskande och kanske statsministern inte kom på någon annan svenskspråkig mitt i värsta julstressen.

Men visst säger det något att statsministern, som gör hela intervjun på finska, lyfter fram en politikerkollega.

Problemet är att Sipilä har handlat i exakt motsatt riktning ända sedan han tillträdde för drygt 1,5 år sedan.

Nedmonteringen av svenskan har skett i en oroväckande takt under Sipiläs ledning. På rikssidan kommer det inte längre att finnas svenskspråkiga tingsrätter, språkkonsekvensbedömningen i samband med vårdreformen beskrivs som tunn av experter och inställningen mot minoriteter är överlag njugg. En av grundstenarna för det tvåspråkiga Finland har hittills varit den obligatoriska skolsvenskan. Att regeringen Sipilä dessutom är beredd att experimentera med skolsvenskan i Östra Finland talar inte heller för att svenskan stärks.

När regeringen presenterade sin budget för 2017 var det endast utrikesminister Timo Soini (Sannf) som kunde ge en kort svenskspråkig sammanfattning av budgeten.

Håller takten i sig kommer Sipiläs regering att vara den som i absolut störst utsträckning försämrat de svenskspråkigas rätt och möjlighet till den grundlagsstadgade servicen. Det handlar om att människor ska kunna bli förstådda när de ringer larmcentralen, polisen, är på sjukhus eller delaktiga i en rättegång. Det mest basala i en välfärdsstat. Det är den här servicen Sipilä nu är beredd att skära ner på med hänvisning till landets ekonomi. Det är kalla fakta, oavsett hur mycket och hur många gånger Sipilä än säger att svenskan är en hederssak för honom.