Nu blir det fler hjärtan på marknaden
Transplantationsmarknaden handlar det om. Och handel blir det inte. Däremot skall utbudet av såväl organ som vävnader och celler bli bättre, det är innehållet i en lagändring, som riksdagen får ta itu med när det nya året börjar.
Det här med att ta organ från döda och ge till levande är ingen enkel fråga. För många är den starkt känsloladdad. Man vill inte bli stympad, sönderskuren, innan man läggs i graven.
Andra ser det som den bästa sak i världen om de som döda kan hjälpa en medmänniska att leva.
I vilket fall som helst är det inte tillåtet att ta organ av någon, död eller levande, utan personens samtycke. Och då handlar det om att samtycket skall ges medan man lever.
De allra flesta kommer emellertid inte i kontakt med de här frågorna under sin livstid, så samtycket ges aldrig, även om man inte skulle ha något emot att bidra med organ. Som följd av det finns det för få organdonatorer, för få i förhållande till dem som kunde räddas till livet med ett nytt organ.
Nu blir det alltså tvärtom. Har man inte sagt nej så är det indirekt ett ja och organ kan tas tillvara för att rädda andra.
Det är ett bra förslag. Det inte bara ger ökad tillgång till användbara organ. Det lyfter också bort ansvaret från barn och andra efterlevande att fatta beslut där den avlidnas vilja inte är känd. Man kan anta att beslutet i de fallen ofta blir ett nej, för säkerhets skull så att säga.
Helt fritt fram blir det inte med den nya lagen. Läkarna kan inte ta organ av ett barn eller en omyndig vuxen om vårdnadshavaren motsätter sig det. Också det verkar rimligt. Men för resten av oss gäller det att ha ett skriftligt förbud mot donation om det är så vi vill ha det.
Så framöver måste alla som motsätter sig transplantation gå omkring med ett papper för att vara säkra på att inte bli av med en njure eller viktig vävnad? Antagligen inte.
Det finns planer på ett centralt arkiv för patientinformation, där också sådana uppgifter kan lagras. Men till en början kan det vara skäl att ordna detta själv på något sätt, om det känns viktigt.
Det man kan spekulera kring är hur länge till vi behöver transplantationer för att ersätta organ som fungerar dåligt. Redan för ett par år sedan kunde man i rikspressen läsa om en man, som fick ett nytt käkben, framodlat av sina egna stamceller. Käkbenet hade vuxit fram i mannens mage.
Det lät då och låter fortfarande som sagor, men stamcellsforskningen är oerhört intressant. Om man kan få cellerna att forma sig till ett käkben så borde det vara möjligt att odla fram en hel rad andra reservdelar när originaldelarna säger upp kontraktet. Det låter kanske prosaiskt och inte särskilt respektfullt, men det är ditåt vi är på väg.
Vill någon motsätta sig?
För att ytterligare visa vilken vikt regeringen lägger vid att organbehövande verkligen får hjälp så skrivs det nu in i lagen att en levande donator – det kan gälla benmärg, njure, vävnad av något slag – skall få undersökningarna och vården gratis.
Det är ju väldigt bra. Men det betyder att donatorn hittills har fått stå för, eller riskerat att få stå för kostnaderna själv. Det låter definitivt inte bra. Det är en ytterst välkommen lag.
