DELA
© Nya Åland

När blev det extrema normalt?

När blev det extrema normalt? Både till höger och vänster och i religionen dras folk till ytterligheterna, mitten tappar sin kraft.
Från hela världen lockas unga radikala av propagandan att resa till Syrien för att bli martyrer för IS. Runt om i Europa lockas vänsterinriktade till alltmer våldsamma grupper som ifrågasätter och utmanar demokratin. Likaså lockas andra till de högerextrema organisationer som likaså ifrågasätter de demokratiska spelregler vi i den stora majoriteten tar för givna sedan lång, lång tid.

I detta spel ingår också att ifrågasätta det ”normala”, majoritetens spelregler och inrättningar. I den svenska riksdagen vill Sverigedemokraterna klumpa ihop alla de andra partierna till ett för att visa att de är det enda partiet som står upp mot konspirationen.

På samma sätt ifrågasätts hela medielandskapet, och man lutar sig i stället mot de nya webbsajter som skriver det man vill läsa.

Till viss del har vi de sociala medierna att skylla för den här utvecklingen. För samtidigt som de är oerhört viktiga för alla mediehus genom att de leder trafik till husens hemsidor, har de en baksida. Genom sina algoritmer sorterar Facebook ut vilka nyheter just du ska få i ditt flöde, utifrån vad du har läst tidigare. Det innebär att om du mest läser vänsterpress, är det vänsterpress du får i flödet. Om du bara hänger på avpixlat, är det den typen av nyheter du får.

Enkelriktningen blir snabbt både i det närmaste total – och farlig.

Ungefär här börjar säkert en del att hojta om att vi i ”pk-media” styr rapporteringen, att vi också ingår i den stora konspirationen som går ut på att vi undanhåller för våra läsare, folket, det de behöver veta om invandringen, bankernas makt, sanningen om elfte september eller vad det nu må vara.

Så är det förstås inte, även om de som hojtar aldrig kommer att tro på dessa ord.

De flesta traditionella mediehus har en diger bunt regler att följa. För vår del är de instiftande i överenskommelse mellan journalistfacket, arbetsgivarna och staten. Att vi följer dem kontrolleras av Opinionsnämnden för massmedier, dit vem som helst kan anmäla en artikel i Nya Åland.

Till saken hör också att vi ytterst sällan blir fällda, vi följer alltså reglerna. Vi belyser saker från flera håll, vi är oberoende, vi tar ansvar för publiceringar.

I det nya medielandskapet finns det många som inte följer dessa regler. Det mest markanta exemplet är förstås ”nyhetssajter” som är styrda med en tydligt politisk agenda. Det har flera gånger bevisats att några av de svenska hatsajterna styrs och finansieras direkt från Sverigedemokraternas topp.

Ändå väljer många att få sina nyheter nästan uteslutande från sådana sajter. Det är bekymmersamt.

Lika bekymmersamt är hur vi andra, vi som gillar mitten, förhåller oss till det extrema. I moralpanikens tidevarv har det blivit allt för ofta allt för många ropar på vargen.

Härom dagen gick ett veritabelt internetdrev efter en youtube-stjärna som i våras använde ordet ”neger” och menade att detta var en folkgrupp. Hon gjorde snabbt avbön och tvättade sin byk ordentligt. Men när artisten Adam Tensta använde henne som exempel på hur TV4 normaliserar rasism, drog stormen igång på allvar.

Reaktionen? Många tusen gav henne sitt stöd mot ”pk-maffian”, och de högerextrema använde henne i det närmsta som martyr.

Att ständigt skrika ”rasism” om allt gör att vi tunnar ut begreppet. Det ska användas med omsorg, annars förlorar det sitt värde. Och vad värre är, ger vi extremister bränsle på sin brasa.

Men vi får inte heller låta det extrema bli det normala. Inte låta de som vill ta demokratins spelregler i sina egna händer och forma sina egna bestämmelser. Och för tydlighets skull, så som debatten brukar se ut: det gäller all extremism.