Kompromissen blev en disktrasa
Britt Lundberg försökte nå en praktisk kompromisslösning, men nu blev det en fullständig principiell låsning.
”Vi kunde inte i våra vildaste drömmar tänka oss att Britt Lundberg skulle vända Finlands riksdag ryggen på det här sättet”, säger Maarit Feldt-Ranta (SDP)
”Jag är helt förbluffad”, säger Juho Eerola (Sannf).
”Jag förstår faktiskt ingenting av det här”, säger Anna-Maja Henriksson (SFP) till Svenska Yle.
Sällan har rikspolitiker fällt så hårda ord om en åländsk politiker som igår. Anledningen är att Nordiska rådets president Britt Lundbergs fällde den avgörande nej-rösten när rådets presidium röstade om finska och isländska ska bli officiella språk i rådet.
Lundberg framhåller att hennes uppgift som ordförande är att hålla koll på vilka förslag som har majoritet och vilka som inte har det. Enligt Lundberg såg hon redan tidigt att det inte fanns majoritet för det finsk-isländska förslaget. Hon försökte hitta en kompromiss. Den innebar att tolkning och översättningar till finska och isländska ska öka jämfört med tidigare, alla medlemmar i Nordiska rådet ska ha rätt att lägga så kallade medlemsförslag (motioner) på sitt eget modersmål. Dessutom ska protokoll ska översättas i högre grad än hittills. Flera personer med god insikt i Nordiska rådet vittnar om att Lundberg jobbat hårt för att nå en kompromiss. Men det räckte inte för Finland och Island, som istället lade fram sina egna förslag.
Problemet är att kompromissen upplevs som en blöt disktrasa i ansiktet på den Finland, vars mandat Lundberg sitter på. Rikspolitikernas reaktioner tyder också på att Lundbergs kompromiss inte var tillräckligt förankrad i den finländska delegationen vars mandat hon sitter på.
Lundberg var inte ensam om att rösta ner finskan. De två främsta anledningarna till att Sverige och Norge satte tummen ner till förlaget som Finland och Island lagt fram är att det inte är tillräckligt noga berett. Enligt kompromissen som Finland och Island tagit fram skulle förslaget inte kosta något under de fem första åren. Det här räckte inte för att övertyga svenskar, norrmän och danskar. De ville ha en noggrannare kostnadsberäkning av effekterna. Oavsett vad man tycker i sakfrågan är det rimligt att ha en kostnadsberäkning på vad förändringen kan kosta eftersom översättningstjänsterna utgör en betydande kostnad.
Den andra stötestenen var arbetsspråk. I dag är skandinaviska Nordiska rådets arbetsspråk. För att kunna anställas på rådets sekretariat måste man kunna skriva och tala ett skandinaviskt språk. Hade den tolkningen av arbetsspråk funnits kvar hade i praktiken betytt att anställda måste kunna ett skandinaviskt språk, isländska och finska om inte definition av arbetsspråk ändrats.
Språkfrågan är knepig i Nordiska rådet. Det skandinaviska arbetsspråket är en grundbult i systemet. Samtidigt får allt fler nordbor får svårare att förstå varandra. Därför finns det en oro över att satsa allt för mycket på översättnings- och tolktjänster eftersom man lätt hamnar i en debatt om att det gemensamma språket borde vara engelska.
Lundbergs agerande är en strategisk miss, även om tanken kanske var god. Lundberg kunde ha lagt ner sin röst och visat solidaritet gentemot Finland och visat sympati för dem som kämpar för sina språkliga rättigheter. Det hade kunnat ge Åland flera goodwill-poäng i kampen om de svenskspråkigas rättigheter i Finland.
I själva sakfrågan spelar det ingen roll hur Lundberg röstade. Det slutgiltiga beslutet fattas under nordiska rådet Helsingforssession 31 oktober till 2 november. Då tar hela rådet ställning till frågan.
Om förslaget har en chans i Nordiska rådet återstår att se. Flera bedömare med god insikt i det Nordiska rådet konstaterar också för Nya Åland att chansen för Finlands och Islands kompromissförslag var litet. För att det ska gå igenom måste det backas upp av fler länder än Finland och Island. Och även om Färöarna, Grönland och gruppen Nordisk Frihet med Sannfinländarna och Sverigedemokraterna hade röstat för förslaget räcker deras sammanlagda styrka inte till för att driva igenom förslaget. Det är dock enbart spekulationer och få grupper är helt eniga i frågan.
Oavsett utgång har språkfrågan ett stort symbolvärde. I går tapetserade flera finländska medier sina förstasidor med nyheten om att Åland sänkte finskan i Nordiska rådet. Och politik är inte alltid hur något är utan hur det ser ut. Just nu är bilden i riket att Åland, genom Britt Lundberg, motarbetat finskans ställning i Nordiska rådet och att ålänningar anser att finskspråkiga inte är förtjänta av samma rättigheter. Grundtanken är givetvis att den som arbetar med att förbättra sina språkliga rättigheter också ställer upp för andra som arbetar för samma sak.
Hur och om frågan kommer att återspeglas i relationen mellan riket och Åland återstår att se. Flera riksdagsledamöter gör bedömningen att Lundbergs agerande i frågan kommer synas.
<”Byline tfn”>
