DELA
© Nya Åland

Inte alltid klokast att tänka med ryggmärgen

I ett inledande kapitel i en bok jag läste i ungdomen, Trollkarlen från Övärlden av Ursula K Le Guin, berättas om hur ett regnmoln på ön Gont kunde tvingas blåsa sicksack över ön för att slutligen kastas ut på havet och äntligen få regna ut. På Gont var det tätt med trollkarlar som inte ville bli våta, och som skickade iväg molnet från sig.
Lite som med regnmolnet på Gont är det med björnen på Brändö. Den har inte gjort något fel, annat än att vara björn, ändå vill man inte ha den där den rör sig, utan helst någon annan stans.
Det är naturligtvis lätt att sitta här i Mariehamn på kontor och tycka om björnar. Det farligaste som rör sig i skogstapparna runt staden är rådjursjägarna som kan dyka upp någon söndag morgon i sina kamouflagedräkter. I stadens relativa säkerhet finns alls ingen anledning att förringa den befogade oro människor känner som i närheten av sig har ett stort rovdjur som mycket väl kunde riva ett barn eller en vuxen människa.

Därmed inte sagt att den skulle göra det. Därmed inte sagt att ett stort rovdjur inte borde få finnas, eller att det måste skjutas bort när det dyker upp på en skärgårdsö.
Därmed sagt att det vore viktigt att skaffa sig all behövlig kunskap först, innan man börjar kräva avrättning.

De stora rovdjuren i vår fauna spelar en betydligt större roll för ekosystemet än man tidigare trodde. Det är viktigt att de finns, inte bara som känslomässigt lättsålda gullenallar, utan som en art med särskild tyngd och rang i ekosystemet.
Motsättningarna mellan människans fasta bosättningar och de vilda, ibland farliga djuren är lika gammal som människan. Det beror inte på att djur är onda och mordiska, utan på att vi människor har våra revir där vi inte vill att andra stora arter ska röra sig. Vi skyddar oss och vår art, lika självklart som andra djur gör det.

Problem uppstår när människans livsrum så till den grad inkräktat på det vilda livet att det snart nästan inte finns ställen där stora rovdjur får vara i fred. Till och med uppe i nordligaste Lappland är björn och varg illa sedda, trots att det finns stora vidder för dem att röra sig på. Varhelst en stam björn, varg eller lodjur växer sig lite större dyker kraven upp på avlivning och begränsning av livsutrymme. Det är alltid lätt att sympatisera med människor som inte vill ha farliga rovdjur på sin bakgård, men var ska de få finnas då?

Självklart är det enda vettiga när det gäller björnen i Brändö att söva den och transportera den till en plats där den får leva och där det finns andra björnar. Brändöbornas farhågor måste respekteras, lika väl som förutsättningarna för djurhållning i skärgården.
Ändå är det synd att det inte heller denna gång var möjligt att se en björn (eller ett lodjur) som en tillgång, en sevärdhet och attraktion. Man kunde ju, kanske, har fröjdats över att en så magnifik varelse som en björn finns i kommunen, sansat vidtagit mått och steg för att skydda människor och boskap, och sedan marknadsfört Brändö av bara tusan som ett paradis där björn strövar fritt.
Då kanske världskända fotografen Mattias Klum faktiskt hade velat stanna på Åland ett år.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax