Ingen vill förändring, men den kommer ändå
Europa och världen står inför stora förändringar, och det är knappast de samhällen som haft det bäst, längst som får det ännu bättre ännu längre.
En av de viktigaste sakerna för ett samhälle som vill utvecklas är att det finns en vilja till förändring.
Det låter så självklart. Och vilja till förändring har väl alla?
Det påfallande uppenbara när man läser sin historia är att alla samhällen och högkulturer efter en tid av välstånd och makt stelnar i sina former. Man cementerar det som fungerar och låter det fortgå även om det sedan länge slutat fungera.
Man slutar söka ny kunskap och lever på den gamla, ofta med sanningar vars ursprung man inte längre förstår.
Ju större grad av komplexitet ett samhälle har, desto svårare är det att behålla elasticiteten i det, men när ett system stelnar så smulas det sönder.
Vadan denna filosofiska utläggning, undrar ni kanske. Har ledarskribenten slut på idéer?
Se på vårt samhälle.
Vi har det bra. Vi har haft det bra länge. Vi vill gärna att det ska fortsätta vara så, men hur många av oss säger spontant, vilken dag som helst i livet, att vi vill ställa allt på ända, göra nya saker, göra något vars utgång inte är säker, något som innebär en risk eller något som kanske ger mindre pengar?
Just det.
Vi människor gör helt galna saker bara när vi är tvungna, med några lysande undantag förstås. Människor utvandrar från sina hemländer av tvingande skäl – som svält och krig. Människor startar nya företag när de desperat vill bli rika, eller när det är den enda möjligheten att försörja sig.
Omsorgen om andra människor sträcker sig bortom den egna familjen bara när det finns ett överflöd att fördela, och också då med långa tänder.
Vi är, helt enkelt, lata rovdjur. Vi är lejon som helst ligger och latar oss i solen, om bara någon jagar ihop till livets nödtorft.
Just nu befinner vi oss i en tid när det börjar gå sämre. Både ekonomin och miljön har tagit stryk av vårt välstånd. Ekonomin genom att vi blivit lata, bekväma och dyra i drift. Miljön för att vi överutnyttjat naturens resurser och struntat i konsekvenserna av vår överkonsumtion.
Även om vi inte vill acceptera det än, befinner vi oss vid randen av en stor, stor förändring i global maktstruktur, och vi kan bara möta den på två sätt, genom att förändras eller gå under.
Detta är nu ingen science fiction-profetia, så det finns ingen omedelbar, individuell dramatik att hämta. Knappast kommer vi inom de närmaste månaderna eller åren se en ny istid anlända eller vårt stabila ekonomiska system bytas ut till massarbetslöshet och misär.
Men se hur snabbt förändringen dragit över södra Europa, där ekonomiska problem och klimatförändringar samverkar till att stjäla en given framtid av miljontals ungdomar som visste hur deras liv skulle bli.
Människans strävan är kanske att stadigt få det bättre, upp till en viss nivå. När den nivån uppnåtts, kanske med råge, vänder det neråt. Det är svårt att se annat än att vi nu befinner oss på vågens topp, och att vi närmar oss den punkt där vågen bryts och vårt samhälle kastas in i en skummande förändring, inte för att vi vill, utan för att vi måste.
