DELA
© Nya Åland

Folkligt uppror förtjänar bättre än ”vänta och se

Vi bevittnar just nu en förändring av världen minst lika omvälvande som Berlinmurens fall och de östeuropeiska ländernas befrielse från kommunismen. Nu, som då, är det folket som plötsligt bara fått nog, reser sig och förändrar.
För bara några veckor sedan förklarade Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström i en nyhetsintervju EUs arbete och inställning gentemot Libyen, där man enligt henne gjort små, små framsteg då man tillåtits sätta sig ner vid samma bord för att diskutera situationen för nordafrikanska flyktingar. Att det skulle vara möjligt att störta Gaddaffi fanns inte ens på kartan, än mindre att EU skulle komma med någon tydlig kritik av förhållandena i landet.
Och detta trots att Cecilia Malmström är en mycket duktig politiker med stark förankring i svensk demokratitradition.

Varken EU, FN, USA eller någon av de andra stora maktfaktorerna i vår värld har rått på Muammar Gaddaffi, trots att man varit fullt medvetna om de förfärande övergrepp han begått på sin egen befolkning. Lika lite som man rår på envåldshärskare i Burma, Nordkorea, Zimbabwe, Oman eller andra ställen där demokrati bara är en dröm, yttrandefrihet förenat med livsfara och regimkritik innebär dödsstraff.

När förändringen väl kommer är det inte genom tyst diplomati, vid diktatorernas förhandlingsbord med omvärlden eller ens i storfinansens slutna rum som länders historia skrivs om.
Det är och förblir gatan och torget och numera också nätet som är förändringens arena. När maktskiftets dyningar började rulla i norra Afrika satt ledarna för världens demokratiska stater och väntade bra länge för att se vem som skulle vinna och vilket lag man skulle satsa på.
Svenska utrikesministern Carl Bildt (M) är ett ypperligt exempel på när man driver den diplomatiska återhållsamheten så långt att man de facto ger sitt stöd till en blodig diktatur bara för att den finns. Och gud förbjude att man gav befrielserörelsen sitt stöd. Den kan ju vara både splittrad, okunnig och bidra till en destabilisering av regionen (vilket i klartext betyder problem för oljeexporten).

Ett annat liknande, ännu mer skämmigt exempel, är den finska statsledningens reaktioner på den estniska befrielserörelsen, som man till och med skarpt kritiserade, tills man insåg att förändringen faktiskt var ett faktum, och att demokratin segrade även utan finländsk välsignelse.
Facit genom hela historien visar att grannstater och andra makthavare bara är intresserade av stabilitet och handel mellan stater och inte av människor i andra stater. Ytterst få politiska ledare är i dag beredda att som Olof Palme i tiden prata om ”diktaturens kreatur”och ”dessa satans mördare”.
Och när det internationella samfundet någon gång har ingripit – i Afghanistan och Irak till exempel, har det varit av fel orsaker och med uselt resultat.

Nyss återkommen från en vanlig simpel semesterresa till Marocko har jag återvunnit en betryggande övertygelse; Det finns inga människor som är annorlunda. Det finns människor med annat språk och andra kryddor i maten, men deras basbehov är de samma som mina och de är minst lika mycket eller lite som vi kapabla till stora misstag och stort mod och de längtar som vi efter ett gott liv, frihet och försörjning.
Därför är vi skyldiga människor som söker frihet från förtryck vårt stöd. Krångligare än så är det inte.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax