DELA
© Nya Åland

En nordisk förbundsstat, hur låter det på Åland?

Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet har under veckan som gick samlats på Island för att diskutera frågor av gemensamt intresse.
Det diskuteras och det röstas ibland, men fattas inte beslut, enbart rekommendationer. Skulle det fungera med ett gemensamt parlament och en gemensam regering i Norden?
Den svenska samhällsvetaren Gunnar Wetterberg kastade i fjol fram tanken på en nordisk förbundsstat, antagligen mer som ett tankeexperiment än som ett konkret förslag. Tanken väckte större intresse än väntat, så i dag sägs han tro att han kan få se tanken förverkligas.
Inför mötet på Island fick Wetterberg i uppdrag att fördjupa sina tankar. Det har han gjort i boken ”Förbundsstaten Norden”, som kan beställas på adressen http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/2010-582
Han presenterar också själv i korthet sina tankar i en fristående artikel ”Förbundsstaten Norden – Den realistiska utopin” med kommentarfunktion.
Tankegångarna som sådana är intressanta. Men kommentarerna är minst lika intressanta. De skrivs på engelska, finska, norska/danska (hur skilja skriftspråken åt?) och någon enstaka på svenska. Man får intrycket att tanken väcker fler frågor och ett större intresse – inte nödvändigtvis positivt – i utkanterna än i Mittnorden. Det är kanske inte så konstigt, mitten är oftast trygg medan förändringar brukar kännas mest i periferierna.

Det sägs att det finns så mycket som binder samman de nordiska länderna, språket, värdegrunden och hundratals år av gemesam historia. Historien finns där. Men vad betyder den för folk i dag? Hur mycket lärs ut i skolorna?
Det gemensamma språket, hur ser det ut? Islänningar som inte har läst skandinaviska i skolan talar engelska med sina nordiska systrar och bröder. Samma gör en stor del av finländarna. Och hur många kan ärligt säga att de förstår talad danska?
Wetterbergs lösning är att alla framöver läser ett nordiskt språk vid sidan av modersmålet. Ok, språk mår man inte dåligt av att kunna.

Värdegrunden. På Island röstade NR-delegaterna i veckan mot Danmarks nya policy att skicka hem nordiska medborgare, som behöver ekonomisk hjälp. Det strider mot den nordiska socialkonventionen, anser Finland, Sverige, Norge och Island.
Någonstans har Danmark gått en egen väg jämfört med resten av Norden, det syns också i en i övrigt klart hårdare politik mot invandrare. Frågan är om Danmark avviker eller är föregångare. Och om vi i så fall vill följa i de danska spåren.
Så har vi Finland med euron och de övriga med sina respektive kronor. Norge och Danmark är med i Nato, vilket är en mycket kontroversiell fråga för Finland och inte heller något Sverige huvudstupa kastar sig in i. Kan man ha en förbundsstat med gemensam utrikespolitik och ekonomisk politik när basen ser ut som den gör? Dessutom står Norge utanför EU. Island också än så länge, men Island vill in.

Men om man frånser allt detta, vad kunde vi vinna?
Vi har en gemensam nordisk arbetsmarknad. Vi kan resa och flytta fritt mellan länderna. Det hade vi långt före EU, vilket på den tiden var ett mycket långt gående samarbete. Men vi har fortfarande en rad gränshinder, som en förbundsstat kunde eliminera. Åländska studerande skulle inte behöva skriva sig i Sverige och äventyra hembygdsrätten, som ett exempel. Och det kanske skulle lösa sig på något sätt med återflyttande pensionärer, som tvingas lämna skatten i det land som betalar pensionen, inte till det land som tar hand om dem på äldre dagar.
Norden skulle få ökat inflytande i EU och kanske med gemensamma krafter kunna mota Olle i grind när det kommer förslag som stoppar laxfisket för att obefintliga tumlare kan skadas, för att nämna ett annat konkret exempel.

Men en nordisk förbundsstat skulle med stor sannolikhet inte leda till ökat självbestämmande för Åland. En trolig följd är tvärtom ökad harmonisering jämfört med livet i dagens EU.
Åland skulle säkert till en början ha kvar sina ha kvar sina särskilda rättigheter vad gäller språket, markägandet och näringsrätten? Men hur länge? Skulle de behövas om Åland rent konkret ingår i ett nordiskt sammanhang istället för ett finskt?
Det är en intressant tankelek, något som tydligen många runtom i Norden tycker. Mätningar hävdar att 42 procent av nordborna tilltalas av tanken på en förbundsstat. Det låter mycket, men visar samtidigt att motsättningarna mellan länderna är små, även om det finns skillnader.

Och så finns ju möjligheten att Åland i framtiden kunde få utnämna en nordisk regent. Wetterberg ser Danmarks drottning Margrethe som den naturliga första regenten. Där drar han en parallell till Kalmarunionen och drottning Margareta. Men han kan tänka sig att regenterna efter det roterar mellan förbundsstaterna. Visst skulle det vara litet speciellt.

Harriet Tuominen

harriet.tuominen@nyan.ax