Demokratiska lösningar den enda vägen
Etniska motsättningar måste hanteras varsamt. Annars kan de leda till våldsamheter. När spiralen sätts igång blir resultatet ofta vidrigt.
844 personer och 33 poliser skadades i samband med folkomröstningen om Katalonien ska bli självständigt, enligt den katalanska regeringen. Majoriteten fick lindriga skador. Men kravallpolisens åtgärder och premiärminister Mariano Rajoy kommentarer har förorsakat djupa sår i relationen mellan regeringen Madrid och det självstyrda Katalonien.
Folkomröstningen må ha varit olaglig, men det övervåld som den spanska kravallpolisen utsatte katalanska väljare för i söndags är oacceptabelt. Våld kan aldrig vara ett politiskt instrument i en demokrati.
Den spanska premiärministern Mariano Rajoys skrupellösa uttalanden och kravallpolisens agerande har lyft frågan om Kataloniens situation till den internationella agendan.
Tystnaden från de europeiska politikerna är beklämmande. Anledningen är att traditionen påbjuder att tvister mellan ett medlemsland och en självständig region är landets interna problem och således inte något som unionen inte blandar sig i. I majoriteten av de stora medlemsländerna finns separatistiska strömningar, exempelvis Skottland i Storbritannien, Lombardiet och Veneto i Italien, Korsika i Frankrike, Flandern i Belgien och Baskien i Spanien. Med rädsla för att underblåsa separatistiska vindar i det egna landet håller många därför tyst. Det är djupt problematiskt eftersom kravallpolisens sätt att behandla väljarna strider mot de grundläggande europeiska värderingarna.
Mycket skiljer de olika regionernas separatister från varandra, men den populistiska retoriken om att de, och endast de, representerar folkets vilja är genomgående. Den spanska regeringen har inte skött sin i relationen till Katalonien. Madrids dövöra har banat vägen för radikalare, populistiska röster. De upplever att de inte kan göra sin röst hörd och att besluten fattas långt ifrån dem utan att de har möjlighet att påverka utvecklingen. I grunden är det ett problem för den representativa demokratin.
Hittills har den spanska regeringen gömt sig bakom juridiken, trots att problemet är politiskt och kräver politiska lösningar. Det första steget Madrid kan ta är därför att lyssna. Diplomati är den enda vägen.
Professor Klas Åmark lyfte i måndags fram Ålandsexemplet som en inspirationskälla till en fredlig lösning för Katalonien (Sveriges Radio 2.10). Förvisso har Katalonien redan prövat på olika typer av självstyrelse, men det kan säkert finnas något regionen kan lära sig. I en intervju för Nya Åland konstaterar han att det borde vara möjligt att utöka en regions eller flera regioners självstyre utan att en stat för det faller samma.
Europa är ett lapptäcke av olika etniciteter och folkgrupper, en del mer komplicerade än andra. I stora stater borde det därför finnas ett demokratiskt regelverk för hur en region ska gå till väga om den vill bli självständig. Den här tanken får förmodligen många att rygga tillbaka. Men om vi verkligen ska ha demokrati måste vi också vara beredda på att acceptera dess följder, i det här fallet att regioner kan bli självständiga. Det ska förstås inte kunna ske i en handvändning. Många kriterier behöver uppfyllas. Ett tänkbart krav, som Svenska Dagbladet lyfter upp, är att befolkningen med kvalificerad majoritet i två på varandra efterföljande val röstar för självständighet.
Med det kravet har Katalonien fortfarande en bit kvar. I folkomröstningen, som den spanska författningsdomstolen ansåg vara olaglig, röstade 90 procent av väljarna för självständighet. Valdeltagandet var alltför lågt för att ha tillräckligt med tyngd. Av de röstberättigade katalanerna deltog endast 42 procent. De som motsätter sig tanken på ett självständigt Katalonien stannade förmodligen hemma. Flera andra legitimitetsproblem fanns också med omröstningen.
Med det i åtanke och med insikt om att de nationalistiska strömningarna har medvind i Europa borde EU kanske satsa på gemensamma spelregler för vad som krävs för att ett område ska få utropa självständighet.
